Aftonbladet – 19 december 1845, sida 2

FRV PR RISAGe PIETER BR Co VIVLE VagaUUL SA po ningpolitik. I Europa herrskar mycket den äsigten, att de Nordamerikanska staterna företrädesvis sysselsätta sig med sådana frågor, som fordom Jacobinerna i Frankrike, men detta är alldeles falskt; allt hvad dertill hörde har längesedan afslutats med revolutionen. Föremålet för det nuvarande amerikanska lifvet är penningförvärf. Penningoch bankväsendet sysselsätter derföre mest af allt samtliga staternas inre politik. Bankernas infiytelse herrskar öfverallt. Huru stor bankintressets välde är, söker doktor T. att visa derigenom, att det gjort sig gällande framför konstitutionen. Denna förlänar nemligen åt unionsregeringen vissa ullryckligt uppräknade rättigheter, hvilka de serskilde stater helt och hållet hafva uppdragit åt den, på det att densamma må inför utlandet kunna framstå kompakt och kraftig, samt inga stridigheter emelJan unionsoch statsförvaltningarna uppkomma. Inom gränsen af dessa rättigheter är unionsstyrelsen oinskränkt suverän, och eger att handla med all makt. Ibland dessa uttryckligt öfverlåtna rättigheter finnes icke omtaladt någon rättigbet att upprätta en bank för Förenta Staterna; tvärtom förkastades frågan derom af Conventionen, som gjorde utkastet till Förenta Staternas konstitution, emedan man ansåg det vara farligt. I Konstitutionen,, säger doktor T., är vidare i Art. 4 Sekt. 40 uttryckligen stadgadt: Ingen stat skall kunna prägla mynt eller utgifva kreditsedlar, eller begagna något annat än guld och silfyer, såsom Jagligt betalningsmedel. Då således de serskilda staterna icke ega rätt att utgilva pappersmynt eller kreditsedlar, så kunna de således, icke förläna denna rätt till någon. Likväl bafva de alla gjort det; och de till öfver etthundrade uppgående banker hafva uti rörelsen omkring 3358 millioner dollars i sedlar. Denna penningmakts inflytelse på valen, på regeringen och på förvaltningen, samt i synnerhet på fördelningen och förnyelsen af bankpfivilegierna, är högst betydlig. Det synes vara detsammap, säger hr T., vmed staternas skuldförbindelser. Afven dessa äro kreditpapper och i konstitutionen förbjudna att af någon stat utfärdas. Han tröstar likväl med, att do i REuropa utepridda rykten att staterna icke skulle inlösa sina skuldförbindelser äro ogrundade. De inlösas säkert, så snart som möjligt. De största staterna hafva alltid hetalt sina räntor; de andra komma snart att göra så med. Doktor T. slutar med att varna för penningmakten, som han anser ibland en sig penningförkofrande befolkning vara den farligaste, emedan de, starkaste passionerna äro dermed förbundne. En Cxsar,, säger han, skulle i Nordamerika begagna den och inga krigshärar! Han påstår, att England äfven derföre sökt, att få så stor inflytelse på Förenta Staternas bank. Han anser bankväsendet äfven högst farligt för folkets moralitet. De vågade spekulationerna, det ekonomiska förtryck, de orättvisor det medför, aktiesvindeln och bankerutterna Tfördärfva folkets lugn och trefvad, 0. s. v. Utan att kunna se saken lika mörk, som han, medgifva vi likväl, att om ej bankväsendet är grundadt på bankernas pligt att mottaga folkets besparingar, hålla kassa åt näringsidkarne, och derigenom vänja folket till ordentlighet och sparsamhet, så är det förfeladt och snarare ett samhällsondt än en önskvärd anstallt. Vi hafve nu meddelat det hufvudsakligaste af hvad som ofvannämde författare yttrat, angående sedelutgifvande banker och pappersmynt. Man finner deraf, att de icke sammanstämma i åsigter; men att de begge, om ock af olika bevekelsegrunder och ehuru icke alltid på så i allt antagliga skäl, varna emot sedelutgifning, så vida ej staten bestämmer och kontrollerar den. Afven under sista riksdagen, yttrades mycket och välbetänkt härom; och allmänna meningen torde numera kunna anses enig, att så organiserad som våra nuvarande private bankers sedelrörelse är, måste den icke endast rubba penningväsendet och derigenom skada industrien och krediten, utan äfven inom vårt kapitalfattiga land utbilda en stor och vådlig makt, som kommer att på ett godtyckligt och utarmande sätt bjuda och befalla öfver folkets arbetskraft och hela landets handel och unäringsflit. Det förefaller verkligen besynnerligt, att privatbankernas sedelutgifning, som icke någonsin på lagenlig väg af Konung och Ständer blifvit gemensamt beslutad, och som således icke kan eller får anses laglig, kunnat så länge bedrifvas det oaktadt; och då nu fråga är att fastställa en ny lag, så tro vi att det bästa Ivore att åtminstone inskränka denna sedelutgifning så mycket som möjligt är. Härtill Iskulle till följd af vår inre penningrörelses beIskaffenhet måhända till en början det vara nog, att bestämma minsta sedelvalören till tjugu rdr I bko, samt på sätt Rikets Ständer yrkat, fordra len betydligare kontant insättning vid bankernas bildande. Men i alla fall torde Konung och ; Ständer, så fort ske kan, böra vara betänkta uppå, att fullkomna lagstiftningen i detta vigtiga ämne, samt att göra depositionsrörelsen, uppoch afI skrifningsbruket, vexeldiskontering, och kreditifrörelse till privatbankernas hufvudföremål; icke en myntning af sedlar, som är och blir en orättvisa emot enhvar hvilken ej kan eller får begagna samma rätt, samt förr eller sednare Måste leda till stora olyckor för nationen; antingen direkte genom missbruken eller indirekt derigenom, att den lemnar hela den arbetande massan af fallhat st sig vt co bh osRKde Af AR AR FP rs