Aftonbladet – 15 december 1845, sida 2

bang, hvaruti vidrörandet af denna fråga förekommer, lätt kunde frestas att tro, så är det fara värdt, att den af honom i afseende på elementarläroverken med ett visst anspråk på konseqvens yrkade enheten lätteligen skulle kunna anses såsom ett blott namn på saker, som i verkligheten icke skulle kunna finnas, och det till och med måhända med mera skäl än de af hr C. med detta epithet betecknade grundsatserna för det nya skolsystemet. Uti åtskilliga andra punkter, som hr C. vidrört, instämma vi med honom fullkomligt; såsom om bristfälligheten af våra privata läroanstalter och saknaden af någon garanti att dessa nöjaktigt uppfylla hvad de åtagit sig; om öfverflödigheten för vårt land af tvenne universitet och önskligheten deraf att dessa förenades till ett enda, som då borde hafva sitt säte i hufvudstaden, m. m. För att slutligen anföra något prof på författarens stil, välja vi ett par stycken af den sista afdelningen. der hr C. handlar om skolans emancipation från kyrkan; och det så mycket hellre, som Morgonen icke bebagat meddela sina läsare någonting af hvad denna afdelning af boken innehåller, oaktadt samma tidning ordagrannt atryckt både hela inledningen och äfven en stor del af den öfriga boken. Se här hvad författaren vid början af sin framställning om behofvet af skolans emancipation från kyrkan säger om det gamlas försvarare i allmänhet: Det gamla i striden med ett nytt saknar aldrig försvarare. Somliga försvara det gamla af på insedda skäl grundad öfvertygelse om det gamlas företräde; Desse förtjena aktning, och först när de äro vederlagda och besegrade har det nya rätt att lita på sig sjelft. Andra försvara det gamla af fruktan att blifva redlösa, om detsamma borttages; de vilja hellre förblifva i en dåsig okunnighet, än oroas genom tvifvel eller strid; de idas eller, förmå ej inse ett hättre; desse behöfva upplysas. Ater andra försvara det gamla af egennytta, emedan de vid detsamma finna sin uträkning; desse blifva ofta och böra alltid blifva bedragne i sina förhoppningar. Annu andre försvara det gamla, emedan de tro sig på det sättet tillvinna sig sjelfve en del af den aktning eller vördnad, som hvarje ädelt sinne hyser för det gamla, så snart detta garrla var för sin tid godt; desse försvarare, som af högmod och fåfänga sträfva efter ett slags martyrära, vinna vanligen ingen annan uppmärksamhet, än den, som egnas antiquiteter i allmänhet, och de förtjena ej eller någon annan Hr C. söker sedan att utveckla skilnaden emellan presten och läraren, kyrkan och skolan, men är vid bestämmandet af dessa begrepp icke så klar och tydlig, som mången läsare med oss torde önska. Hvad han slutligen säger om biskoparne, såsom tillika å embetets vägnar varande ephorer öfver läroverken, torde deremot förtjena mera uppmärksamhet. Det lyder så: En följd af skolans och kyrkans förening är, att hvarje biskop tillika är ephorus inom sitt stift. För att inse det vanskliga i begge dessa embetens förening hos en och samma person, torde man endast behöfva taga i betraktande en eller annan af de qvalifikationer, man med rätta vill finna hos en chef, — En chef bör ega fullständig kännedom af sitt fack och af den verksamhet, han är ämnad att leda. Men presten och skollärarens verksamhet är i många afseenden så olika; kyrkan och skolan fordra af sin styresman så mycken och så olika kunskap, så mycken och så olika erfarenhet, att, utom i högst sällsynta fall, svårligen allt torde få förutsättas eller kunna finnas hos en och samma. Oftast skall således endera, kyrkan eller skolan, blifva lidande, allt efter som begges gemensamma chef är mindre bekant med verksamheten inom den ena eller den an dra, allt efter som chefen innebar mindre af prestens eller skollärarens kunskap och erfarenhet. En chef bör hafva djup och innerlig kärlek för sin sak. Men om det är sannt, hvad jag ofvan sökt visa, att åtskilliga stora olikheter i verksamhet och syfte göra kyrka och skola till tvänne skilda saker; så lärer samma person få svårt att älska hvardera för sig mest och högst, och att älska tvänne så olika saker lika, lärer väl ej heller blifva möjligt för någon annan än den, som älskar ingendera. En chef bör ega förmåga att bemärka den eller dem, som kunna göra saken mesta nytta. Men denna förmåga beror hufvudsakligen af chefens egen fullständiga kännedom af saken, och jag har ofvan yttrat den förmodan, att hos ephorus och biskop fordras för många och olika qvalifikationer för att finnas förenade hos en ende. Endera, presten eller skolläraren, skall således vanligen hafva sin chef på den andres bekostnad Hvilkendera har mesi att befara af det dubbia chefskapets förening i samma hand, inses lätt, om man-besinnar att de teoretiska kunskaper, som för prestens verksamhet erfordras, till följe af deras mindre omfång, lättare inhemtas, och att prestens duglighet till största delen beror på en erfarenhet, som till en början med mindre möda och ansvar och till en del under andras handledning kan inhemtas; då deremot skolläraren på egen hand och under vida ogynnsammare förhållanden måste samla sin erfarenhet, och sjelf behöfver och hos sin chef måste förutsätta ett vida större quantum af teoretiska kunskaper, än presten. En orättvisa mot skolan och dess lärare är väl också, att kyrkans lärare, med uteslutande af skolans, utse den, som inom sitt stift skall vara ej blott kyrkans, utan äfven skolans chef. Man får ej undra öfver eller anklaga presterne, om de, såsom sjelfve egnade åt kyrkans tjerst och ofta endast med den bekante, i första hand afse biskopen, och iemna läroverket blott andra rummet eller kanske till och med intet, Svårt är att finna något skäl för skollärares uteslutande från deltagande i biskopsval. TI större beroende af den blifvande chefen kan det välåtminstone icke sökas; icke heller i underlägsenhet i afseende på bildning: för att blifva skollärare fordras ju vida större lärdomsprof, än för att blifva prest. Att åter finna skäl för skollärares deltagande i biskopsval, är temligen lätt, Skolläraren är nemligen, till följd af sin ställning och verkningskrets, mera än presten, föranledd att deltaga i sin tids litterära och ve