Aftonbladet – 13 december 1845, sida 2

Imedlertid ha de kära köpenhamnarne tillräck: ligt med att tänka på sitt casino — det nya car stensenska etablissemanget — på det likaledes a berr Agenten föreslagna stora hotellet, samt på italienska operan. Till begge dessa nämnde nys företag voro aktierna upptagna nästan i samma ögonblick annonsen derom lästes i bladen, hvilket i sjelfva verket synes vara ett afundsvärdt bevis på att man härstädes öfverhufvud taget har mer pengar, än man vet hvad man skal! gör: med; lyckan häraf vore större, så framt det icke dessvärre vore alltför sannt, att mycket utaf all detta endast är ett fondspel, som i hemlighet be erifves af några få för att rentaf narra i sin pun; den stora medelklassens små besparade öfverskot ter. Hvad den italienska teatern beträffar, är de både ömkligt och löjligt att se hur man kan äl las att år ut och år in hålla uppe någonting så verkligen eländigt. Direktören, signor Napoleon Torre, är den, som i alla händelser gör den go da affären; kungen betalar honom vid säsongen slut hvad som brister i hans kassakonto, och de är honom alltså temligen likgiltigt hur det gå under säsongen. För hans ära är det tillräcklig att hofvet klappar händerna, — och hofvet ap plåderar åt allt som ändas på i och ini! — sam att den förnäma verlden följer dess (exempel. Ja måste dock sanningsenligt erkänna, att publiken äfven den myskerade, i denna säsong beter si härutinnan något mindre optimistiskt och fanta stiskt, än förlidet år. Man har redan uthvissla eller, rättare sagdt, utskrattat en signor Piper och det ser ut som han icke skulle bli den end: Jag omnämnde i mitt förra bref en ny operet pÅgerkarl og Sanger, som var till förväntand