Aftonbladet – 10 december 1845, sida 2

sagelse:? Hade deremot iIragan varit om nagon at Konung Carl Johans rådgifvare, så kan man vara säker, att ett beriktigande,, likasom på statstidningens tid, icke uteblifvit. Äg nn rn KONSERTEN PÅ KONGL. TEATERN, gifven af herr hofkapellmästaren J. Berwalds döttrar. De tider äro förbi, då en Rodes, en Kreutzers själfulla toner ännu klingade i tonkonstens salar. De voro ej vilda, ej sönderslitande, dessa toner; de rörde, men ej upprörde sinnet, de eröfrade icke hjertat med storm, men de vunno det genom bebagets, skönhetens makt, och bibehöllo det genom den ädla, jungfruliga karakteren af denna skönhet. Derföre, ehuru äfven i den musikaliska verlden ett nytt, stormigare tidskifte inträdt, förgäter konstvännen dock ej de tonskapelser, hvaraf han fordom hemtat så mycken förädlande njutning, och icke heller den konstnär, som så väl förstod att återgifva dem med all deras ursprungliga fägring. Denna förmåga egde nemligen hr bofkapellmästaren Berwald i rikt mitt: Rode hade sjelf invigt honom i hemligheterna af konsten att genom tonspråket ej allenast anslå sinnena, utan ock tala till själen, och aldrig blef han denna riktning otrogen genom att offra åt dagens flygtiga tycken; man har någon gång, måhönda ej utan allt skäl, förebrått honom alltför mycken eftergifvenhet emot dessa i anordnandet af konsertföretag, men hans violin förblef honom dock alltid helig. Herr Berwald bar numera, såsom det synes, nedlagt sin violin; dess intagande sång bar tystnat. Denna tystnad synes han imedlertid vila till någon del ersätta sångens vänner genom de vackra talanger, som uppblomstra hos hans barn. Man får visserligen ej bedöma dessa unga sångerskor efter samma måttstock, som den från all skola redan emanciperade artisten, men detta hindrar ej att erkänna allt det goda och utmärkta som redan förefinnes i deras sång. Demoiselle Fredrique Berwald eger utan tvifvel den mest betydande rösten: en sonor och böjlig sopran, hvilken redan upparbetats till en ej obetydlig grad af färd ghet. D:lle Julie Berwalds röst bar en frisk och behaglig timbre, om än af något mindre styrka än hennes systers; synnerligast utmärker hon sig genom sitt lifliga spirituella föredrag, genom det raska och bestämda i hela arten al hennes sång. Den yngsta bland systrarna, d:lle Hedda Berwald, uppträdde denna gång ej i något solonummer, dock saknar äfven hon hvarken ett vackert organ, eller, såvidt vi kunde förmärka, lofvande anlag till en utmärkt sångerska. Man skulle för öfrigt kunna göra d:llerna Berwald uppmärksamma på deras stundom märkbara benägenhet till att i otid stöta tonerna, hvarigenom dels deklamationen blir mindre naturlig, dels melodien får något kantigt och osammanhängande Imedlertid sätta vi ej i fråga, alt fortsatta sluI dier snart skola aflägsna denna oiögenhet. I. De båda förstnämnda sångerskorna uppträdde med 2:ne soli, nemligen Scen och Cavatina ur Rossinis Semiramide (D:lle Fredrique Berwald) och Cavatina ur Donizettis Linda di Chamounis (D:lle Julie Berwald): båda pjeserna af ringa halt, I belst den Donizeitiska, som hemtar sin enda förtjenst från Maestrons omfattande kännedom al vokal-effekter. Dessa gingo imedlertid uti ingendera arian förlorade genom föredraget, som röjde mycken säkerhet och vana i den moderna sången. — Uii duetten ur la Donna del Lago ådagalade de båda äldsta D:llerna Berwald en serdeles berömlig ensemble, så väl hvad takt som nyans beträffar; detta kan ock sägas om exekutionen af den vackra terzetten ur Spohrs Zemire och Azor — sjungen af samtliga konseitgilvarinnorna — der äfven ett vackert musilaliskt uttryck ej förnekade sig, oaxktadt den rädsla, som i denna pjes (entrenunimern) var något märkbar. — De i konsertens 2:dra afdelning förekommande 6 trestämmiga sångerna (samtliga nationalvisor, utom Hr Lindblads Dalkullevisan och den heliga Cecilia, en vacker religiös komposition a! Hr J. Berwald) sjöngos af kouvserigilvarimorna med god sammanhållning och ett flärdfritt, u!trycksfullt föredrag. Synnerlig lycka gjorde häribland Fåraherden och Fiiekorna i Wäårend, som på enhällig begäran gåfvos da capo; och ötverhbultvud läto lifliga bifalisyttringar denna afton sluta till allmänhetens synnerliga tullfredsställeise af D:llerna Berwalds prestationer. Duetten för tenor och bas ur Wilhelm Tell bör ej förblandas med de vanliga Rossiniaderna: den eger dramatisk bållning, vackra melodier, iniressanta harmonier, och är för öfrigt i anseende till Rossinis insigtsfulla behandling af rösterna en för sångarne serdeles tacksam komposition, Hrr Strandberg och Walin sjöngo den ock med 1i! och värma, samt skördade derför allmänt bifall. — En annan, mindre sång: Waldlied, af C. Kreulzer, utfördes af en dilettant, om imedlertid, enligt ryktet, snart ärnar på allvar beträda konstens bana. Vi vilja ej efter detta lilla specimen bedöma hanus förmåga såsom singare, utan nämna biolt, att hens röst — en bariton af godt — ecer styrka och emnhet. ehuru dess I