Aftonbladet – 10 december 1845, sida 2

— — Tyskt LInDVURMERI. I en nyligen i Tyskland utgifven humoristisk samling af excentriciteter, förekommer äfven ett bref över Jenny Lind, från en Berliner-enthusiast till en frånvarande vän, hvilket fullkomligt försvarar sin plats ibland det öfriga. Jag har hört benne — skrifver han — nej, jag har icke hört henne; jag har erfarit henne, kännt henne, upptagit henne i mitt inre; henne, den himmelska Jenny, som blott fattas vingar för att vara seraph; henne, det sjungande andeväsendet i en svensk kropp; henne, som gör tonernas stege till en jakobsstege, hvarpå hon låter englar stiga ned från himlen till jorden, och menniskorna stiga upp från jorden till himlen! — Hennes namn är Lind, och lent (lind), lent är hennes lynne, som sefirens vårsusning när den kysser Sprees sammetsvågor. Sedan jag hört den obeskrifliga Jenny, högaktar jag mina öron. Och hvarföre skulle jag det icke? De äro ju portarne, hvarigenom de himmeiska ljuden tågade in i mitt bjerta? Om jag vågade förlikna den oförlikneliga med någon, så skulle jag förlikna henne med den gudaynglingen, på hvars hand hvart finger är en guds finger, med den djerfve lockomsvallade Liszt. Liszt spelar slagtningar, Jenny drillar skapelser. När Liszt har en tjusande strupe under hvart finger, så har Jenny ett förtrollande klaviatur i hvar tonföljd; han qvittrar bimlar, hon sjunger elyseer. Liszt är flygelns Napoleon, Jenny är sångens Semiramis; hos Liszt är hvart tum en Magyarisk Goll), hos Jenny är hvar fioritur en dalkarlsgudinna(!?). Liszt är andan och kraften, Jenny är bebaget och värdigheten. — Liszt hänrycker, Jenny hänförer Liszt väcker förtjusniog, Jenny är förtjusningen sjelf.n ) Ett slags oemotståndligt skogsrå, i den ungerska er Arr