Aftonbladet – 10 december 1845, sida 1

EN BOUPPTECKNING. Hvem anser icke en bouppteckning för de trivialaste sak i verlden, ett lagom arbete fö den torraste kamrer, som ännu blifvit uppdrifvei i hettan af en skrubb till embets-kontor? Kar det finnas, säger man, något mera dödt och an defattigt, än denna nakna uppteckning af effekter från dyrbarheter till skräp, från förlofningsringer till sopskyffeln? Och ändå ligger i en boupp teckning ett slags historiskt intresse. Man kar vid den följa hushållets utveckling — lyxens sti gande — de allt högre stegrade offren åt be qvämligheten, åt fåfängan. Jal öfver en boupp teckning kan någon gång hvila ett doft af poesi Af en bouppteckning kan åtskilligt vara att lära Fördöm mig endast icke ohördan för detta mit påstående! Se icke uteslutande på de långa li nierade pappers-arken med deras serskilda un derafdelningar för guld, silfver, koppar, sängklä der, kreatur, m. m. — icke på gravationerna som ofiast gapa öfver tillgångarna, såsom i ballet ten: Trollkarlen, det vidunder, hvars namn jag icke har äran känna, gapar öfver theatern, — icke på transporter och summeringar, hvilket all — jag medger det — icke det ringaste höjer sig öfver prosans alldagligaste verld — men låna mig endast på ett ögonblick ert öra för berättelsen om en bouppteckning, och ni skall måhända värdigas medge mig, att äfven denna buttert legala förrättning har sina poetiska, sina sentimentala, sina erfarenhetsrika sidor, och att den, med lika rätt, som mycket annat, kan utgöra ämnet för en af Aftonbladets följetonger. Jag hade en vän, Han var det från dg tider,