Aftonbladet – 10 december 1845, sida 1

till mitt öra. Ingen genomgråten näsduk låg ks stad i någon af de präktiga hvilosofforna. Kata falken dernere bar icke det fuktiga märket efte någon det sista afskedets tår. Intet doft af döf vande medikamenter lät ana tillvaron af en sorg som vill stjäla sig undan medvetandet af sig sjeli Min vän hade dött ungkarl, och efterlemnade sir förmögenhet åt afligsna slägtingar. Det var såle des endast betjeningen, som i sina samtal mec mig sökte antaga en min af vederbörlig bedröt velse, och en hushållerska lyckades verkligen af tvinga sitt venstra, medgörligare öga en tår — en tår af ihärdigaste föresats, af grufligaste ansträngning. Jag skred till fullgörandet af milt uppdrag Jag bröt förseglingen för den aftlidaes chiffonier Jag öppnade densamma. Ungefär med samma känslor, som man öppnar dörren till ett grafkapell. Allt derinom talade till mig om förgänselse och — minne. Jag trädde inom området af hvad den aflidne haft hemligast och — heligast. lag tyckte mig känna en half rysning, något af len köld man erfar, då man stiger ner i en grift. Den första låda jag drog ut, innehöll minoner rån min väns första kärlek — en korpsvart hiårock i en medaljong, en liten schär florshalsduk, tt par pressade nejlikor, sammanknutna med ett idenband, en papperslapp, på hvilken en vacker and i tysta drömmerier, bland annat tecknat fven hans namn, som nu var död, m. m. m. m. Ilt ordnadt med den sinnrika omsorg, som minet egnar sina reliker, uppställdt med en slags legant behagsjuka, hvilken dock nu, redan skugad af döden, fick en anstrykning af melankoli. jag hade haft förtroende af denna kärlek, jag