Aftonbladet – 10 december 1845, sida 1

då i vänskapen ännu ligger något af passion, då man svärmar i vänskap, liksom, ett stadium sednare, i kärlek. Det var icke en af dessa förbindelser, som knytas i mognare år, der sympathierna oftast äro gemensamma intressen, ett slags bolags-vänskaper med lika insats och lika utdelning, der den enes aktier äro bestämda att stödja krediten af den andres. Mina vän dog vid nyss fylldra trettiotvå års ålder. På sin dödssäng förordnade han mig till utredningsman af sitt efterlemnade bo. När jag anlände till stället — en min vän tillhörig landtegendom — hade man ännu icke hunnit undanrödja spåren af den dagen förut försiggångna begrafningen. De för fönstren uppfästade hvita lakanen flägtade af och an i den ljumma sommarvinden; blommor hängde, halfvissnade, sina bufvuden öfver randen af alabaster-vaserna. I ett rum stod ännu den katafalk, som uppburit likkistan, innan densamma på underhafvandes axlar flyttades till sitt sista hvilorum i det tysta grafhvalfvet. Golfvet derinne var strödt med granris — Sverge har inga cypresser; det lånar derföre sina dödsinsignier från granen. I en stor sal på nedra bottnen befann sig ännu middagsbordet — i landsorten begrafver man med middagar — endast till hälften afdukadt, och åtskilliga röda fläckar på duken vittnade om de libationer, man egnat den dödes mull. De begagnade prestaverna stodo stödda mot ett hörn, och deras långa krusflorsprydnader fladdrade emellanåt ut för den genom de öppnade dörrarne inspelande vinden. En stor hund af ädel race smög sorgligt och liksom sökande genom rummen. Men ingen bitter emmerklagan skar sig väg