Underrättelsen om Herr Ehrenborgs död var mig lika oväntad, som smärtande. Då jag erhöll förordnandet att vara hans suppleant, trodde jag vwisserligen icke, att han, några år yngre än jag, skulle blifva den, som först lemnade sin plats ledig. Jag såg i detta förordnande blott ett bevis på medborgares förtroende, som jag högt värderade; och tacksamheten härför ålade mig att ej i otid gifva anledning till ett nytt val. Nu, då den oförmodade händelse inträffat, att jag blifvit kallad att Justitieombudsmans-embetet verkligen tillträda, finner jag stunden vara inne att förklara, om jag kan emottaga detta embete eller icke. Tänkte jag på mina enskilda omständigheter, så borde jag ej tveka i valet emellan den inskränktare krets, hvari jag lefver. och den vidsträcktare, hvartill jag kallas; men jag har för strängt begrepp om den grundsatsen, att enskilda förhållanden skola vara underordnade det allmännas kraf, för attlåta sådana betänkligheter verka på mitt beslut. Helt annat och vida större är det skäl, som bestämmer mig till det steg, jag nu tager. Jag måste bekänna, att jag misströstar om min förmåga att uppfylla de fordringar, man gör sig af den, som skall utöfva Justitieombudsmans-embetet. Det är mig en helig pligt att ej öfvergifva en plats, fastän ringare, der jag tror mig kunna vara gagnelig, för att uppträda på en högre, der jag är osäker, om jag kan uträtta något ti!l mitt fäderneslands bästa. Jag förklarar derföre högtidligen, att jag ej anser mig böra emottaga den kallelse jag erhållit. Tvifvelsutan skall jag klandras af mången, såsom den der illa svarat mot medborgares förtroende. Den, som rätt förstår min afsägelse, skall dock äfven förstå huru djupt jag vördar detta förtroende, hvilket alltid skall blifva mig dyrbart, så länge jag ännu äger något minne qvar af det förflutna. Menniskofruktan har aldrig styrt mina handlingar. Jag bäfvar ej för andras dom, då mi.t samvete säger mig, att jag gjort hvad jag bort göra. Skara d. 28 September 1823. J. G. Richert. eneste rrr es