Aftonbladet – 6 december 1845, sida 2

——— —— aeeszemev. FSS SS———————n hade hållit sig tyst och overksam vid hans stormande raseri; och som han icke visste hur den olyckliga händelsen skulle sluta, men trodde sig böra vara beredd på det värsta, inledde han derföre småningom ynglingens tankar att fästa sig vid den högre makt, som ensamt kan gifva verkligt lugn och mod. Den arme fången började med stigande deltagande att lyssna till hans ord, och sedan de båda sålunda tillbragt en stor del af natten med stilla böner och lugnande tröstegrunder af den gamle, gjorde Leijonstjerna en fullständig berättelse om sitt så olycksbringande företag och blottade hela sammanhanget deraf. Han slutade med att i fängelsets ena mur djupt ingrafva sitt namn, jemte dag och årtal, och sade: När jag icke mera är till — ty ack, skenet är för mycket emot mig, ingen skall tro mig på mitt blotta ord, och nåd vore feghet att besära — så bed henne, som jag dyrkat högst på jorden, en enda gång komma hit och med sina friska läppar vidröra den kalla muren med mitt namn; hon skall icke neka det — jag vet ju nu hur högt hon älskar mig! Men bed henne sedan glömma mig, om hon kan; — låt icke min död förgifta hennes rika ungdom; verlden är nog så skön och stor mig förutan, och der finnes så många fröjder, som man knappast sett förrän i afskedsstunden. Ack, grymt är det likväl att de just då skola visa. sig i sin högsta skönhet! Kärleken till lifvet — man ser det äfven hos len uslaste — är likväl för djupt rotad i hvarje jäl, att den af hvad makt som helst skulle kunna ned lugn besinning och utan saknad helt och vållet utplånas. Men för den, som på första steen af-banan ser den plötsligt afbruten, ser ett