Aftonbladet – 4 december 1845, sida 2

I den stackars pagens bjerta steg och sjönk hoppet vid dessa ord, som en thermometer, från koktill fryspunkten; och likaså omvexlade färgen på hans kind från högröd rodnad till dödlik blekhet. Många gånger var han nära att genom sina frågor och sin otålighet förråda sig, men prinsens egen glada sinnesstämning, som gjorde att han föga gaf akt på sin följeslagare, och den hastiga ridten kommo honom till bjelp och räddade bonom. Genast vid ankomsten till slottet föregaf han ett illamående, såsom skäl för sitt aflägsnande, hvarefter ban skaffade sig en annan häst och ilade i sporrsträck samma väg tillbaka. Han ha de nemligen icke medhunnit vidare samtal med Maria, är löfte om ett möte några timmar sednare, och fann henne också före sig på mötesplatsen. Glad och liflig som vanligt tog hon emot honom; men älskarens skarpa öga trodde sig likväl hos henne upptäcka ett visst drag af hemlighetsfullhet, någonting gåtlikt, hvilket dock icke syntes vara af sorglig natur, utan tvärtom, glädjande och förhoppningsfullt. Han trodde sig betydligt nedsätta denna glädje, då han upptäckte att fremlingen, som så länge och förtrolgt samtalat med henne, var ingen mindre än fursten sjelf; men då hon emottog denna underrättelse visserligen med någon liten öfverraskning, som dock icke syntes alldeles fri från förställning, men icke såsom pagen väntat, då stegrades hans misstankar ännu mer. Hon sade att samtalet med fursten endast angått likgiltiga ämnen, och nekade alldeles till någon kärleksförklaring, eller mer än vanlig artighet; och då han slutligen frågade om hon följande dag skulle med