Aftonbladet – 3 december 1845, sida 2

—————— LV VVS VV jr — — — mig. Nej, det får, det skall icke ske! Han skull hindra mig mera se henne; — den fjäril, sor kommer i örnens väg, krossas med ett enda ving slag. Nej! icke för honom, för henne skall jag upptäcka allt: hur det endast är ett tidsfördri för honom att leka med det hjerta, som han: glans förbländat, hur han sedan kastar bort det krossadt, vanhelgadt. O, skulle denna lott bl hennes? Då känner jag bur jag i min hämnt skall bli stark och förfärlig. Men jag vill förlit mig endast på henne; hon, den renaste, den äd laste, skall icke öfvergifva mig. Under ekarn: derborta går hon nu och tänker på mig, som jag på henne; kunde hon fånga de suckar, som söka henne, kunde hon höra ... — Hör du då inte, din fördömda pojke, skal lade plötsligt furstens upprörda stämma, högt öf ver det öfriga larmet, hvilket hade förekommil pagen som bruset af ett vattenfall, under det har tyckt sig ligga ett stycke derifrån på gräset oci dikta sina kärleksdrömmar, — hör du då inte eller bar du somnat, junker? Kom hit och hjelj mig till mina rum och se efter att någon ta hand om de der oregerliga gubbarna. Se så, sti nu upp den som kan och sofven sött, mine herrar Det var en helt annan syn, än ett brusand vattenfall och en vid dess bräddar halfslumrand älskare, som nu mötte den bestörte pagen. Fur sten försökte åtskilliga gånger att resa sig up från stolen — men si! dermed vardt icke någo af, förr än Leijonstjerna kom till hans hjelp ledsagande honom sedan in i angränsande rum Den gamle sjöhjelten hade gjort samma experi ment med lika otur; nu blef han vred och me ett kraftigt tag i stolens sidokarmar reste hal sig häftigt upp, men 0 vel — lik en skuta som gynnad af en ögonblicklig vindpust, arbetat si upp på böjden af en störtvåg, men der öfverväl digas samt med slappa segel kastas tillbaka djupet — så förlorade också han, just i den våd ligaste krisen, all jemvigt och damp baklänges den breda, massiva ländstolen med sådan fart, at den murknade gyllenläderssitsen brast, och hjel ten, i en hopträngd ställning med knäna i höjden satt fastklämd i stolen, från hvars bolten ett moll af damm utbredde sig.