Aftonbladet – 3 december 1845, sida 2

— Develn gale mej! ropade Wärtz, under det alla de öfrige instämde i ett skallande skratt, — liknar ni icke fullkomligt kongl. svenska flottan vid Christianspriis — instängd och utan hopp om räddning, men från batteriet hvirflar krutröken lika tappert! Förfärligt bister att se uppå, med förvrängd mun och stirrande, ögon stretade den olycklige amiralen förgäfves, som en i :agtnätet insnärjd björn, till dess, just då man skyndade till hans bjelp, en förtviflad kraftansträngning kastade både honom och stol raklångs utåt golfvet. Under dundrande sjömanseder på svenska, tyska och danska, eller alla de språk han förstod, sökte han nu att kräla sig upp i närmaste hörn. Eu annan af gästerna snarkade här; hufvudet och ena handen nedhängde bakom stolens ryggstöd och den yfviga alongeperuken — då nyss införd i modet, men ännu sparsamt begagnad — hade nedfallit på golfvet. När nu den der loverande amiralen fick tag i densamma, trodde han att det var hans egen och satte den på sitt hufvud, änskönt en dylik, som ett sönderrifvet toppsegel, fladdrade der förut, under det den af bullret yrvakne sofvaren, med skalligt hufvud och rödbrusiga kinder förgäfves rusade upp för att rädda sin klenod. Med stolt uppsyn, men något vacklande hållning, den dubbla peruken med dess raknade lockar yfvigt kringfladdrande honom, och försigtigt trefvande sig fram med händerna, gick amiralen genom en mindre hvalfgång ut på lilla borggården till sina rum i gamla slotisbyggnaden. Och följande morgon gladde en gammal soldat, som om natten haft vaktgöring, sina kamrater med en berättelse, att ett blodigt krig visst tillstundade, emedan sjelfvaste Götha lejon, hade visat sig på slottet. Upprest på bakbenen och med framsträckta tassar, alldeles så som det finnes afbildadt på vapnet, hade det med doft mummel passerat förbi den förskräckte soldaten, som icke visste om han skulle ropa .i gevär eller helt enkelt skyldra; — han gjorde ingendera delen, ty som det icke höll armborstet i tassarna, utan hängande vid sidan — hvilket också föranledde olycksbådande gissningar bland veteranerna — hade han icke ansett det vara i uniform, utanvilja passera inkognito. (Forts, följer.)