Aftonbladet – 3 december 1845, sida 1

NS RN Ligt, skickade det sina längtande blickar tvärs öfver viken till Olandsstranden, som, sedan den vid slottet gjort en vinkel åt öster, ånyo, efter en sträcka af ungefärligen Y,;:dels mil, utskjuter mot norden och försvinner som en aftunnad pil der hafvet sammansmälter med himlen. Gent emot slottet i den resliga ekskogen, öfver hvilken solens sista stråle nu fladdrade, kunde ett skarpt öga upptäcka taket och de hvita skorstenarna af en för den tiden både stor och vacker byggning, och just dit var ynglingens öga riktadt. Men ack! hvad kunde den väl gifva det i ersättning för de berrliga naturskönheter, som det nu så liknöjdt förbisåg? Innan vi förråda denna hemlighet, vilja vi göra läsaren närmare bekant med den unge Carl Lejomstjerna. Härstammande från en adlig men obemedlad familj, hade ban, efter hemkomsten från högskolan, ingått som page vid Carl Gustafs nybildade hof och der genom sin raskhet och oförvägenhet på de vådfigaste jagtfärderna, samt silt öppna, ungdomsglada väsen i hög grad lyckats tillvinna sig prinsens förtroende. Snart blef också den tjuguåriga ynglingen, oaktadt en viss envishet, man skulle nästan kunna säga oböjlighet i lynnet, lika omtyckt af ala vid det lilla bofvet. Stallmästaren förklarade att det vore ett brott mot allt hvad natur hette, att icke göra honom ull kavallerist, ty en ledigare ryttare och bättre bästkännare för sina år hade ban ännu aldrig sett; hvaremot den gamle hofmästaren förutsade, att han Iofvade blifva den knipslugaste, hofman och lyckligaste fruntimmerspratare,, som ännu svängt sig i ett par silkesstrumpor och skor. De unga landtliga tärnorna rodnade alltid vid minsta skymt af den muntre pagen; — alltid — det visste de så väl — hade han någon rolig arItighet att säga dem, som nog i alla fall skulle jaga blodet tili kinden, eler ett gladt upptåg att berälta, som pröfvade deras skrattmusklers återhållsamhet i de allvarliga. matronornas Närvaro,