Aftonbladet – 3 december 1845, sida 1

0 rr nn TTESERSEEEEEEGEEERNA som hela tiden stått orörlig i fönsternischen, och sade: Gå ner till bofmästaren, junker Carl, och låt oss få upp en korg af det spanska vinet, som kom hit i går. Skål, Wäriz, gufår öfverste Kruse, — tömmen edra glasl Den unge pagen skyndade att fullgöra prinsens befallning, och återtog straxt derefter sin förra undangömda plats i den djupa fönsternischen. Med hufvudet hvilande mot-handen, tycktes han fördjupad i betraktelse af den rika utsigt, som erbjöd sig. I parken, som sträckte sig från bergsfoten ned till stranden, ett afstånd af ungefärligen Jf:dels mil, framskymtade på små öppna platser emellan de täta buskarne, skygga rådjur, och en ståtlig bjort framilade med behagliga språng, stannade hastigt en kort stund med spetsade öron och vädrande nos, och försvann å nyo. Här och der i de mörkaste häckarna slog näktergalen några få, melodiskt omvexlande drillar, liksom för att pröfva sin röst till den stundande nattliga serenaden, och från de gröna tegarna på längre afstånd ackompagnerade sädesknarren med sin entoniga, skorrande bas. De böga almarna vid foten af bergväggen sträckte i den stilla luften och tilllagande skymningen sina lummiga kronor upp mot betraktarevs öga, liksom hafsvexter i Antillernas klara valten, och som fiskar över dem kretsade de pilsnabba svatorna med skenbart orörliga vingar. Och hafvet, det slora oändliga hafvet, uppå hvilket längst i Norden den sagohöljda, enstaka klippan Jungfrun hvälfde sin blia döm, låg så stilla och lugnt, som om zefirens lenaste kyss ön aldrig höjt dess barm. Den nedgående solen kasiade öfver dess spegel en eldkolonn, som alllmera sfmattades och, slutligen med dunklare glöd, liksom nedsjönk i djupet. Allt detta borde väl varit tillräckligt att fängsla yoglingens blick och förklara hans drömmande tankfulihet. Men hans öga hvarken irrade bland parkens kaprifolier och berberisbuskar, eller hvilade på den blåa vattenspegeln; sielft orör