Aftonbladet – 29 november 1845, sida 2

jändning, som ej tillåter åhöraren att ett ögon blick lemna den trollkrets, hvari mästaren försatt bonom. Man igenkänner här pianovirtuosen ur den Clementiska skolan, den gedignaste bland alla, om ock hr Mayer endast indirekt (genom Field) tillhör den. Utaf en så värdig efterföljare af denna skolas heroer väntar man ock en allmännare musikalisk-estetisk bildning, som först gilver skolans studier deras högre tillämpning; af br Mayer väntar man den ock ej förgäfves. Der objektiva karakteren uti hans spel, i förening med hans artistiska intelligens låter honom med nästan lika sanning återgifva den klassiska som den moderna skolans produkter: hans sinne för det regelbundet sköna, för detta Maas und Klar—heit gilver bonom här en säker måtistock vid handen, om det ock måhända gör bans talang mera främmande för uttrycket af den subjektiva karakteren af de vilda, storartade passioner, som isynnerhet framträda i den nyare tidens konstriktning. Herr Mayers spel förhåller sig här till de nyares (nemligen de bättres) såsom en berät-telse af Musäus eller Wieland tll en af Hoffmann eller Tieck. Dock förmår äfven här hans klara, smakfulla uppfattning att bibehålla ämnets intresse, stundom ock att höja och förädla det. Konsertgifvaren uppträdde först med Beethovens stora fantasi för piano, orkester, soloröster och kör. Man vet, att Beethoven ej författade konsertstyeken i det öfliga maneret, nemligen med hufvudsaklig anläggning på bravureffekter för solisten, och dessemellan lät orkestern väsnas några takter för att låta den förre hemta nya krafter. Beethoven hade högre intentioner med sina arbeten, och använde aldrig orkestern såsom en blott sällskapsdam åt soloinstrumentet. Piano, orkestern och sången uppträda här såsom dramatiska karakterer, alla, enligt sin särskilda individualitet, lika vigtiga för det helas utveckling. Monolog omvexlar med dialog, dystra pathetiska scener med ljusare och gladare, till dess slutligen sången, som hittills pauserat, bringar knu!en till lösning, och i bestämda ord kläder hvad som tonerna förut endast dunkelt uttalat. Det enkelt sköna motiv, som här utveckl:s i de grandiosaste tonformer, har redan förut blifvit angifvet af pianot, och derefter upptaget af åtskilhga bland blåsinstrumenterna, som efter hvarandra behandla det, nästan i variationsform. Detta siäile liknar: en lugn, ehuru omvexlande och underhållande dialog, och bidrager i väsendtuig mån att gifva hållning åt den starkt kolorerade taflan. Obegripligt var det således, huru man kunnat falla på den fåviskheten att stympa detta parti, och utesluta en betydlig del deraf! Man fick derigenom blott höra fragmenter af det berrliga verket, och erhöll följakteligen endast ett osammanhängande begrepp derom. Vi veta ej, hvem som varit upphofvet till denna vandalism, kunna imedertid omöjligen föreställa oss, att den utgått från konsertgilvaren sjelf. För öfrigt gaf hr Mayer pianopartiet med det artistiska föredrag, som Beethoven erfordrar, och lät aldrig sin bravur framlysa i otid. Orkesteroch sångpartierna gingo deremot skäligen ojemnt; dock bör man i afseende på de sednare anmärka, att sångstämmornas entrå var förenad med svårigheter, som måhända hade erfordrat ett särskildt takterande för sångarne. Uti pianokonserten med orchester af hr Mayers egen komposition, visade sig konserigifvaren äfven som erfaren och smakfuil tonsättare. Första allegröt och finalet utmärkte sig genom effektfull instrumentation, intressanta harmonier, lysande pisnopartier — andantet genom en särdeles vacker sång, med tremolackompagnement — det hela genom en väl anordnad och genomförd plan. Hr Mayer hade här tillfälle att visa sin virtuositet både från dess lysande och gedigna sida: allegrosatserna gaf han med lika mycken kraft och färdighet, som elegans; andantet med ett högst intagande uttryck. — Fantasien öfver motiver ur Den Stumma är skrifven i den moderna Thalbergska stylen, mycket briljant och effektfull, och utfördes på ett häremot fullkomligen svarande sätt. . Hr Strandberg sjöng den förträffliga tenorarian ur Årstiderna med ett rätt vackert uttryck, ehuru hans föredrag ännu ej äger detta storartade lugn, detta djup, som erfordras för att motsvara andan. i den Haydnska kompositionen. Af mille Fundin och hr Walin hörde man ett annat förträffligt nummer af Haydn, nemligen den bekanta duetten för sopran och bas, ur Skapelsen, hvars exekution likaledes ej får granskas alltför noga. Dock sjöng br Walin sitt parti med synbar förkärlek; äfven märktes de olägenheter, som ännu tillhöra hans tonbildning, mindre än eljest. De båda afdelningarna af konserten öppnades med de ypperliga ouvertyrerna till Mozarts Figaro och Webers Oberon. Allmänheten lärde denna afton känna en ung violinvirtuos, herr Julius Semler, som någon tid l varit engagerad vid hofkapellet och nu debuteTrade med en capriccio af Ernst. Herr Semlers betydande talang, utbildad i Böhms och Beriots Iskola, hade här rikligt tillfälle att visa sig från Isin tekniska sida, och man beundrade med allt skäl