Aftonbladet – 27 november 1845, sida 2

Den scenen, då den af kärlek svagsinta vänz tar älskarens återkomst, binder de kära blommorna, skådar i fjerran efter alla föremål och lyssnar till hvarje ljud, gaf Maria med skakande sanning; hela salongen delade de djupa intrycken af denna pantomim. Erkehbertigen i sin dekorerade loge midt för scenen lutade sig ändtligen fram för att bättre åskåda ett spektakel, som tycktes behaga honom. Man såg då en mager, lidande och blek gestalt, och jemte honom ett barn af några års ålder outsägligt skönt och blomstrande. Maria blef varse denna grupp och uppgaf ett fasansskri; ändtligen skälfvande och med utslagna hår störtade hon med raseri fram på scenen, och gripen af en konvulsivisk skakning, ropar hon: ,— Se der! det är Fredrik, det är min son; gif mig min son! der! der! Och hon sträckte armarne emot prinsens loge. Hon försökte äfven att öfver orkestern kasta sig ned i salongen emot de föremål, som hon ville fatta; man måste tillbakahålla henne. Hon hade återsett prinsen, som bedragit henne, och barnet, som man ryckt ur hennes moderliga armar. Hon var vansinnig. Jag förmår ej mer! Farväl min vän! Grefvinnan v: Delta bref var det sista, som jag erböll från Tyrolen. Alla mina bemödanden att återfinna grefvinnan och dem, hon kallade sina döttrar, hafva varit fåfänga. Man: visste endast berätta, att de afrest dagen efter den för erkehertigen gifna festen, SLUT.