Aftonbladet – 26 november 1845, sida 2

Ihet till sin dotter, som äfven syntes föga rörd af hvad som föregick och blott försäkrade, att modren vore alldeles oskyldig till sin mans död. I Vid antecknandet häraf i protokollet visade fru Ekvall en åtbörd likasom hon ej längre mägItade uthärda, dock förmåddes hon genom allvarIliga tillsägelser af domaren att hålla sig stilla. Innan härefter Sven Magnussons, Johan Molins Joch Jobannes Magnussons vittnesberättelser uppllästes, erinrades fru Ekvall, om huru hon berättat sig hafva af fruktan, att synemännen skulle få se hennes mans öfverlastade tillstånd, ställt en stol för hans dörr och satt sig sjelf på stolen. I Fru Ekvall mindes och erkände detta; då i detTIsamma Sofi inföll, att det varit på förmiddagen som fadren varit drucken och att synen hållits I på eftermiddagen. Sofi förehölls att nu hålla sig Ityst, så mycket mer, som hon på de frågor, som ställdes till henne sjelf, merendels blott hade det Isvar tillhands, att bon ej mindes hvad som pasIserat. Sedermesa uppgaf fru Ekvall, att brandsynen varit utsatt till: en: annan dag än den, å hvilken den sedan hölls, och då hon i anledning I häraf tillfrågades, om det varit vid ett annat tillI fälle, än då brandsynen hölls, som mannen varit öfverlastad, och hvarföre hon då behöft på ofvannämnde sätt instänga honom från besigtningsmännens åsyn, invände hon fermt, att det väl var annat folk i gården, än dessa besigtningsmän, samt att de på den der olyckliga dagen väntades. Af Nämnden intygades nu, att brandsynen hölls samma dag, till hvilken den Söndagen förut blifvit från predikstolen utlyst. Fru Ekvall, som förut synts mycket malt och modfälld, tycktes, under förloppet af hvad som nu tilldragit sig, återfå fullkomlig fattning. Brandsynsmännens vittnesmål, som upplästes, erkändes af fru Ekvall; men med tillägg, att mannen varit öfverlastad, icke, såsom bon förut uppgifvit, den dag, då eldstäderna på Attarp besigtigades, utan dep, då det varit ernadt, att de skulle besigtigas; i hvilket fall bon således påstod, det hennes förra uppgifter voro oriktigt fattade. Femte vittnet, Fredrika Carlssons berättelse, erkände fru Ekvall, med tillägg, att hon velat vara af med Hedda Torman och i stället ha vittnet till ladugårdspiga. Den af fru Mellberg ingifna attest upplästes och erkändes af fru Ekvall vara sanningsenlig, utom att fru Mellberg misstagit sig deruti, att fru Ekvall skulle sagt sig mistat en ragusked, emedan det varit en matsked som saknats. På fråga, hvarför fru Ekvall alltid var olycklig med sin man, uppgat hon, att Ekvall var besynnerlig, och fast hon sökt rätta sig efter honom, var hon aldrig lycklig, och kunde väl hända, att äfven hon var sticken; men att hon varit svår mot Ekvall, skulle ingen kunna säga. Fru Nyanders vittnesattest upplästes, och anmärkte fru Ekvall ruot densamma, att det icke varit fru Ekvall som natten till Palmsöndagen velat stiga upp och undersöka hvarifrån skriket kom, utan att hennes man derom anmodat henne; hvarförutan hon förklarade sig icke minnas Sofis yttrande; att det varit Hedda Torman som mördat kontrollör Ekvall; dock ville hon antaga sanningen af fru Nyanders berättelse, ty,, tillade fru Ekvall, icke lär gumman skrifvit osanni. Fru Ekvall, derom nu tillfrågad, uppgaf, att Sofis ärende till Jönköping dagen före Palmsöndagen varit alt köpa kött på torget och hemta brodren Ghristoffor från skolan — men snart rättade han skola sin uppgift så, att hon menade köttet hafva blifvit köpt hos en slagtare. Sofi drog sig ock nu till minnes, att Christoffer följt med hem, hvilket deremot på ed hörde drängen Johansson icke kunde erinra sig. Fru Ekvall anhöll om slut i målet, men åklagaren yrkade än ytterligare uppskof dermed, för att få afhördt ctt uteblifvet vittne, om hvars inställande vid Rätten Konungens Befallningsbafvande skall utfärdat ordres, hvilka likväl ej till detta rättegångstillälle hunnit verkställas. Hedda Tormans fader, torparen Magnus Torman, företrädde och anhöll, att hon måtte befrias ur häktet och tillåtas att till honom hemkomma, mot en företedd, af Torman sjelf och en annan person ingången borgen för hennes tillbörliga inställande vid domstolen. Åklagaren bestridde, under åberopande af 4 kap. 2 S.S. B., Hedda Tormans lösgifvande, i anledning hvaraf Magnus Torman beklagade sig öfver: svårigheten att få tala med Hedda och lemna ! henne det understöd, hvaraf hon i sin sorgliga belägenhet vore i så stort behof. Då Hedda härefter utbrast i gråt och bad, att hon måtte få skiljas från målet, hvilket hon sade sig visst icke velat begära, om hon icke visste sig oskyldig, tog sig domaren deraf anledning att erinra henne om de många bittra tårar bon utgjutit och de heliga försäkringar om sannfärdigheten af sina berättelser hon afgilvit i fadrens, prestens och domarens närvaro, enskildt och offentligen, vid de tillfällen, då hon på sig bekänt brott af mångfaldig beskaffenhet; och då hon . nu, oaktadt allt detta, förklarat samma bekännelser falska, så frågades hon, hvad medlidande hon trodde sina tårar vidare kunna hos domaren eller andra uppväcka. Målet uppskjöts på obestämd tid; och skulle medlertid de läkare-undersökningshandlingar, som ill Rätten blifvit ingifna, angående Hedda Tornan, sändas till Kongl. Sundhets-Kollegium, med nhållan Am dacc vutlåtanda Laos, Ao rot bk mA mm. RH ÅM mm rv —-— mm FA RR fl -lHEd säs a