Aftonbladet – 26 november 1845, sida 2

icke kan vara okunnig om den grad, hvartill detta missbruk stundom drifves, men äfven :om han varit det, nu omöjligen kan sakna en sådan kunskap, och hvad Jaderin serskildt beträffar, bans råa och våldsamma sätt att gå till väga redan vid flerfaldiga tillfällen tillförene blifvit styrkt; så frågas det med skäl: Skall en sådan person, som sjelfmyndigt upphäfver sig att utöfva polismästarens befattning, äfven förutsatt, att han genom tjensteifver i öfrigt kan vara nyttig, längre få i polisens tjenst bibehållas? Står det ens väl tillsammans med polisens och dess chefers eget anseende, att ett sådant brott emot disciplinen kan tillåtas, eller hvems fullmakt äger då en polisbetjent i tysthet till ett slikt oförskämdt företag? Hurudart exempel skulle väl öfverseendet härmed gifva? Frågan är vid detta tillfälle så mycket mera påkallad, som det försports, att Jederin, äfven under den tid han hetats vara suspenderad, icke desto mindre infunnit sig i poliskammaren, för att genom anmälan af skedda efterspaningar m. m. å nyo förtjena sina sporrar och blifva tagen till nåd igen. Vi upprepa den också derföre, att vi aldrig kunne komma ifrån den öfvertygelsen, att med den makt, polisen innehar öfver hela den lägre befolkningen, beror dennas moraliska beskaffenhet till en icke ringa dela? den moderation, hvarmed en sådan makt utöfvas, och att den underordnade personalens tyranni i detta hänseende utöfvar det skadligaste inflytande samt i följd af den naturliga motviljan mot allt förtryck, skapar en bitterhet mot ordningsmaktens agenter, hvilket är motsatsen af den känsla, som borde vara rådande. Vi hafve slutligen uppehållit oss vid denna framställning, emedan vi förmoda, att Hans Maj:t Konungen icke har något verkligt begrepp om, hurudant förhållandet i detta hänseende är i den lägre samhällssferen; alt en sådan kännedom icke heller finnes hos Hr ÖOfverståthållaren, som ir en man med aktning för lag och rättvisa, samt att till och med Hr polismästaren ingalunda i grunden önskar öfverse med olagligheter, men ty värr, likasom sina föregångare, redan synes alltör djupt inkommen i de gamla polistraditionerna, för att hafva styrka att arbeta sig derutur, så framt ej pressen frambåller missbruken vid de högst få tillfällen, då kunskapen derom kan, såsom denna sången genom ett slags Försynens skickelse inräffat, hinna till allmönheten. gevaldiger der satte sig att, med biträde af två uppsyningsmän, hålla förhör medhonom i enrum, utan alla andra vittnen. Vi behöfve dervid ingalunda förutsätta, att han misshandlades, för att ett sådant förfarande skulle finnas himmelskriande, och säkert skulle den polismästare ej vara välkommen bland borgerskapet, som bibehölie en polisgevaldiger, hvilken så förbrutit sig. Tager man vidare i betraktande, att piuraliteten af polisbetjeningen består af personer, med få undantag, utan uppfostran, hvilket i öfrigt ej anföres att klandra dem, då lönebeloppet och tjenstens egenskap visserligen icke är serdeles lockande för dem, som kunna aspirera något fördelaktigare, så inses lätt, huru mycket denna underbetjening kan vara qvalificerad till ett sådant värf, som att sätta sig till ransakare i brottmål, eller i hvad män man hos dem kan vänta att aktningen för lagliga rättigheter skall kunna motväga den passion, som så lätt inställer sig vid dylika tillfällen, och hvaraf man — förr i verlden om ej sedan — någon gång sett prof, till och med hos högre polisauktoriteter. — sense