Aftonbladet – 25 november 1845, sida 3

mig tydligen förstå, att han hade satt ett pris p den tjenst, som han visat mig. Jag tillbakastötte honom, af vrede uppbragt jag hindrade honom att hos mig inträda, och tillslöt min dörr, så ofta han begärde alt blifvå insläppt. Se mig nu, min vän, kommen till en epok a! min lefnad, vid hvilken jag icke älskar alt länge dröja. I början af min bekantskap med mir de Valbert hade jag föreställt mig, att endast hans prolektion kunde draga mig ur den förlägenhet jag iråkat. Jag insåg nu hans låga motiver och fann hela vidden af det fel jag begått. Jag vet icke hvad som passerade utom mig, men jag återföll i det tillstånd af öfvergifvenhet och stum nedslagenhet, som jag endast för kort tid öfvervunnit. Sjelfva den gamla Marthoud aflägsnade sig ifrån mig. Snart erfor jag att m:r de Valbert om mig haft de nedrigaste och mest sårande utlåtelser; men milt samvetes vittnesbörd gaf mig styrka att trotsa hans förföljelse. — Imedlertid gick tiden, utan att medföra något resultat; jag hade sålt de dyrbaraste af mina effekter och en och annan af mina juveler, jag såg armodet sträcka sin jernbårda hand emot mig; jag gjorde ett yttersta försök: öfver allt blef jag tillbakastött! Jag erfor snart, att jag i afseende på mitt enSagement vid operan begått två oförlåtliga fel. Först derigenom att jag vändt mig till en man vid en af de andra teatrarna, som var kritikus och beskyddare af förorättade artister — och till och med figurerat på en oppositions-soirå hos honom; detta ofrivilliga fel hade aflägsnat ifrån mig all den godhet, som opera-direktören kunnat hafva för mig — och, om jag bör sätta tro till ett annat rykte, hade mitt utseende väckt jalusi hos ett fruntimmer, som i mig fruktade en medtäflarinna i sitt välde. Då hon såg mig i direktö