Aftonbladet – 24 november 1845, sida 2

det var formeradt af rubiner, briljanter och smaragder: gadden utgjordes af en enda ametist. Hvad kan jag vidare tillägga? Man tilldelade mig högst betydlig inkomst; jag öfverhöljdes med presenter, och denna ära, denna rikedom, hvarom jag drömt, egde jag nu: jag såg dessa mina barndomsdrömmar uppfyllda. Imedlertid måste jag för er tillstå, att en dold oro, ett hemligt lidande störde min sällhet. Mir mor och Gaetano tycktes hafva förgätit mig; ty efter förnyade bref, förblefvo de stumma. Denn: iiknöjdhet sårade mig, och då dessa sorgliga, plågande tankar öfverföllo mig, sökte jag att skingra dem. Af alla de förströelser, som jag begagnade lyckades promenader bäst att stilla min oro. Jag företog dem om morgnarna, ensam och enkelt klädd, antingen i Praterns sköna allter, eller på de gröna ängarne vid Donaus stränder. En längre stilla vandring skänkte mig frid och lugn. Här, min vän, miste jag fortskynda min berättelse; anledningen, hvarföre jag så omständlig omtalat mina första lefuadsförhållanden, har varit att jag sökt uppskjuta ögonblicket af en smärtsam bekännelse. Den unga flickan stadnade några ögonblick tankfull, höjande sedan det sköna, bleka ansigtet, fortfor hon, himmelskt försakande och undergifvet: — Vid mina promenader i Pratern, mötte jag ofta en ung man; han var utmärkt skön och väl bildad, men något hemligt lidande hade fårat hans bleka panna, hans smärta växt var böjd, hans ljusblå blick var matt, men af genomträngande mildhet. Alltid svartklädd, och oaktiadt enkelheten i hans väsende, hade hans hållning och hela hans person i högsta grad karakter af