Aftonbladet – 24 november 1845, sida 2

idel förnärahet. Han betraktade mig sorgligt; lera gånger följde han mig. Det förekom mig, som hade jag den aftonen, då jag dansade på teatern, i fonden af en loge sett hans mörka figur, hans vackra anlete och hans blick, matt såsom månens strålar genom en gles sky. Det som sysselsatte mig mest var, att der jag trodde mig hafva sett honom var en af de kejserlige logerna. Jag gick alla dagar till Pratern; ofta efter min morgonpromenad återvände jag dit på dagen; jag blandade mig i de national-för!ustelser, hvilka Wiens invånare så egendomligt, rent och lifligt förstå att njuta. Jeg riksde der ofta den okände, som för mig hade blifvit i ndig; det tycktes som omgafs han af tecken vördnad, hvilka man bemödade sig alt tillbat la. Det var icke mer för att undvika min: in mor och Gaetano, som jag besökte Piatci ; gick dit, för att få se den man, för tt hjerta oförmärkt intagits. En dag talade kon till rig svindla, ljudet af hans It HÖ obeskriflig känsla. Efie om jag ej kunnat dölja, hade jag föga ait f sa; han upptäckte sin oändliga kärlek —utan att förmå svara, räckte jag honom handen. Efter någon tid öfverenskomrav vi alt hemligt räffas. Det skedde i et efter ulseo det oansenigt hus, beläget i en trädgård vid slulet af en utaf Wiens förstäder. Han hade sogt mig, att ans namn var Fredrik Kronner och att han var inställd såsom lärare hos en af de unga erkeertigarne. Jag hade ingen anledning att misstro etta.