Aftonbladet – 21 november 1845, sida 2

W. stråle. REVY AF TIDNINGARNA. För ett par dagar sedan gjorde Aftonbladet Postoch Inrikestidningen några frigor angående dess ställning till Regeringen, och begärde svar, i synnerbet på de 2 följande: Om Postoch Inrikestidningen verkligen anser Reg. hysa samma åsigter, för hvilka nämnde tidnings red. gör sig till champion? samt För den händelse, att han tror motsatsen, om det icke då visar, lindrigast sagdt, en bristande grannlagenhet, att skrifva mot den Regerings åsigter, under hvars auspicier tidningen utgifves? I anledning häraf har P. o. I. T. i går afton utlåtit sig sålunda: Till svar på den förra frågan: Anser verkligen Aftonbladets ultgifvare Reg. bysa samma åsigter, som de, för hvilka det gör sig till champion? Till svar på den sednare: Vi svara åter med en fråga: För den händelse, att det ej vore detsamma att skrifya mot Aftonbladets åsigter (som vi Gunås miste tillstå oss hafva gjort) som att skrifva mot Reeringens, hvar, i hvilket Tal, Skrift eller Tidning finnas Regeringens åsigter i de ämnen, som varit eller kunna blifva föremål för pressens behandlin, uttryckta? Hvar, t. ex., före det slutliga afgörandet. bennes afsigt att sanktionera den lika arfsrätten? (ty det är vårt försvar af den olika, före santtionen. som idkeligen åberopas säsom bevis för vårt skrifveri mot Regeringen). Hvar har hon, i Represen tationsfrågan, yttrat nägot, hvaraf man ens aflägset kan sluta, att hon hyser benägenhet för en på allmänna eller samfäldta val grundad Representationsförändring? (emot hvilka vi likaledes tillstå att vi skrifvit). Läsarne lära sjelfmant göra den anmärkningen, alt dessa båda svar egentligen icke innefatta annat, än en utväg att slippa svara. Vi vilje icke nu vidare yttra oss öfver det mer eller mindre lämpliga att på sådant sätt krypa undan; men Aftonbladet vill åtminstone icke följa exemplet, utan ganska öppet låta Posttidningen få svar på sina frågor. Vi få derföre yttra, att Aftonbladets utgifveare för det första ve kligen önskar att regeringen målte hysa lika åsigter med dem för hvilka Aftonbladet kämpar, emedan vi anse dem öfverensstämma med fäderneslandets sanna fördel och framskridande, och för det andra, att vi äfven tills vidare till en viss grad hoppas och tro att så är. Alt vi åter icke äro fullt öfvertygade om, huru härmed förhåller sig, det hafve vi redan visat, förnämligast genom framställandet af den tanken, att regeringens handlingssätt i afseende på representationsfrågan är det första hufvudsakliga och stora steg, som kommer att visa hvilket politiskt system regeringen omfattar. Härigenom har Aftonbladet således redan på förhand besvarat Postlidningens fråga. Hvad beträffar Posttidningens sednare svar, så är det lika slipprigt som det föregående. Det är nemligen väl ganska sannt, att Regeringen ingen. städes uttryckligen prononserat sina åsigter i de stora politiska frågorna, men derföre är det som följer icke mindre falskt. Om nemligen Posttidningens Utgifvare äger förmiga af någon uppriktighet och ärlighet, huru är det väl tänkbart att kunna påstå, att han ej kände Konungens åsigt i arfsfrågan några dagar innan den sanktionerades? Svara med handen på hjertat, om det finnes, gamla Posttidning! Och om Du ganska väl kände denna åsigt, men icke dess mindre profiterade af Konungens storsinthet och beundransvärda aktning för yttranderätten, för att med all möjlig ifver bekämpa denna åsigt i det officiella bladet, inträffar icke då det hvarom Aftonbladet frågade, nemligen att Du ådagalade en viss brist på grannlagenhet? Att så vär visar sig bäst deraf, att till och med mången af yttranderättens öfrige värmaste vänner knappt kunde föreställa sig en så upphöjd, snart sagdt idealisk tolerans hos Konungen, att det tilläts ett blad, hvaröfver den höge personen kunnat befalla om han velat, att arbeta mot