Aftonbladet – 20 november 1845, sida 1

Chr. Stenrammar. — I den ryktbara tvisten angående förhållandet mellan aktieegarne i Nyköpings fektoribolag och dem som tillställt bolagets konkurs, hafva förut åtskilliga skrifter blifvit meddelade, deribland förnämligast de, som innefatta skriftvexlingen i berörde hänseende mellan en aktieinnehafvares ombud, herr auditörn m. m. R. Th. Cederschiöld, och den sidan, som förklarat sig tillhöra cessionanterna. Då denna skriftvexling gifvit anledning till många nyttiga reflexioner öfver beskaffenheten af och reglorna för aktiebolag, hvilka för tillfället utgöra en af dagens frågor, fortsätta vi här m-ddelandet genom intagagande af herr Cederschiölds besvär hos Kongl. Maj:t öfver Svea hofrätts dom i nu nämnde konkurs: St. A. K. I egenskap af förmyndare för min syster fröken Elise Cederschiöld, eom eger aktierne MA 55 och 56 uti det så kallade Nyköpings Bruksoch Faktoribolaget, får jag, efter fuligjorda prestanda, i djupaste underdånighet ej allenast söka ändting uti Eders K. M:ts och rikets Svea hofrätts den 41 sistlidne September meddelade dom uti det af direktörerne i nämnde bolag hos kgl. hofrätten anhängiggjorda konkursmål, utan äfven mig besvära öfver det, efter mitt omdöme, lagstridiga sätt, hvarpå detta mål alltifrån dess början blifvit al kgl. hofrätten handlagdt, efter hvad här nedan i underdånighet ådagaläggas skall. 4:0 Ett af domarens första åliggande — det att urskilja och bestämma, hvilka, som äro att anse såsom parter i målet, — har kgl. hofrätten, ehuru uttrycklig begäran derom blifvit framställd, likväl, på sätt protokollet för den ö Februari 4844 utvisar, vägrat fullgöra, och genom denna sin vägran föranledt den oordning i rättegången, som alltid måste uppkomma då till domstol inkallade personer icke få veta, huruvida de äro att anse såsom parter i mälet; — såsom tilltalade eller icke tilltalade. Den menliga verkan af detta kg. hofrättens förfarande visade sig ock genast deruti, att herr vice advokatfiskalen Isberg, som var tillkallad för att, enligt konkurslegens föreskrift, föra talan emot gäldenärerne, derest han fanne anledning till vårdslöst eller bedrägligt förhållande emot dem förekomma, ansåg sig kunna fullgöra detta sitt tjensteåliggande, utan att ens få veta hvilka personer voro säsom gäldenärer att anse, och emot hvilka han således egde rättighet att talan föra. Då imedlertid konkurslagen icke omtalar mer än trenne slags parter, nemligen 1:0o allmänna åklagaren, 2:0 cessionanten, samt 3:0 borgenärerne; och då jag, såsom förande min systefs talan i egenskap af aktieegare, icke tillhörde den första kathegorien, samt icke ville tillhöra den andra, och icke heller kunde dertill lagligen tvingas i annan ordning än konkurslagen stadgar, hvartill icke ens försök gjordes, så måste jag, så vida jag var att anse såsom part i målet, ovilkorligen tilihöra den tredje kathegorien, eller den af borgenär. Det var ock i sådan egenskap jag hos kgl. hofrätten uppträdde, samt yrkade att få deltaga i valet till gode män, och ehuru denna rättighet, hvilken, eniigt konkurslagen tillkommer endast borgenärerne, af kgl. hofrätten mig förunnades, samt kgl. bofrätten således redan en gång de fagto erkänt mig såsom sådan, har kgl. hofrätten likväl sedermera, ofter det min systers på ofvannämnde aktier grundade fordringsrätt af hennes dåvaranrde förmyndare blifvit lagligen bevakad, genom def nu i underdånighet öfverklagade domen hennes fordringsrätt ogillat. 3 Kgl. hofrätten har nemligen förklarat, att min syster i egöhskap af delegare i bolaget icke kunde till fordringsegare i konkursen hänföras, emedan bolaget i detta mål bolagets tillgångar till dess borgenärer afträdt. Detta räsonnement vore obestridligen alldeles riktigt, så vida min syster hade deltagit uti beslutet om tillgångarnes afträdahde. Men nu är förhållandet alldeles icke Sådant. Jag har nemligen å hennes vägnar uttryckligen förklarat, att hon ef ville tillhöra cessionanternes antal, och säledes icke deltaga uti tillgångarnes afträdande till borgenärernes förnöjande eller försätta sig titi något slags konkurstillstånd. Hade kgl. hofrätten besinnat detta, så borde kgl. hofrätten otvifvalaktigt halva kommit fill ett alldeles motsatt resultat. Det skulle nem!igen då ej kunnat hafva undgått kgl. hofrättens uppmärksamhet, att hon ej kunde lagligen tvingas, att afträda sina tillgångar, enär intet af de fåll, som lagligen berättigade till sådant tvång, varit för handen. . Sådant oaktadt stod det visserligen de öfrige delegarne uti det så kallade bolaget öppet, att få afträda sina andelar i bolagets egendom; så vida nemligen de, enligt konkurslagens tydliga föreskrift, jemväl ville afträda all sin egendom.ni Uti ett så beskaffadb, visserligen icke vanligt konkursmål, måste min sYster, som icke afträdt sin andel uti den gemensamma egendomen, ega en Oobestridlig rätt, att antingen få denna sin andel i rån