Aftonbladet – 18 november 1845, sida 2

varnes och adelns, samtidiga tillvaro. Derföre betraktade han deras sociala betydelse, och det är denna betraktelse, han meddelat. Han börjar med att förklara, proletärernes ursprung ur slafvarnes frigifning; han fann ej proletärer, der slafveriet herrskar, och slafveriet sjelft anser han lika gammalt med familjen. Den förste slafegaren var fadren, den förste slafven var sonen. Proletärerne vuxo ut ur de frigifnes samling, i fyra särskilda grenar, daglönare, tjufvar, tiggare och allmänna qvinnor. Dessa fyra menniskoklasser äro sällsynta, i samma mån slafveriet är oinskränkt. Men familjen var blott första källan till slafveriet; andra tillkommo sedan, t. ex. krig, förhållandet emellan gäldenärer och borgenärer m. fl. Men, när frigifningarne börjat, då uppkommo snart kommunerna och skråen. Deras historia är ett rikt fält och det vigtigaste i arbetsklassens häfder. Kommunen är för Författ. de frigifna klassernas styrelse genom sig sjelfva; den är en nödvändig form, hvarhelst frigifne finnas, d. v. s. hvarhelst en arbetande klass uppstår. Huru de organiserat sig, förtäljer han. Kapitlet om byggnadskonsten innehåller en sinnrik och originel undersökning. Men — invänder han sjelf — landtmännen bade ej kommuner, hvad hade de då i dess ställe? De bildade köpingar och byar, och med dessa byar var feodaliteten införd i staten. Cassagnac har funnit det antika feodalsystemet — också ett nytt ämne, hvartill han återkommer i adelsklassens historia. Ur arbetarnes kommuner utgingo skråen, såsom den industriella förening, de frigifne bilda, likasom kommunen är den administrativa. Deras uppkomst, utveckling och undergång upptager trenne kapitel. Derefter följade, som ej ville arbeta eller ej fingo arbete; det är pauperismens historia, tiggarnes, röfvarnes, de allmänna qvinnornas. Men utom dessa har ock bland slafslägterna uppvext litteratörernes klass; det välde, som själsodlingen utöfvar i verlden, har slafven delat med sin herre. Vetenskapen har väl tillhört adeln; men vissa grenar deraf hafva skjutit rika skott äfven bland slafvarne; dessa äro, för att bruka Cassagnacs ord, tankeförmågans konster,, d. v. s. allt som, i likhet med grammatiken, poesien, filosofien, kan studeras inom slutna dörrar och i tankens verld. — Lifvets vetenskaper, politik, lagfarenhet, historia, tillhörer adeln, — en naturlig sak, då adeln beherrskade lifvet och var statens herre. I den mån frihetens magt vexer, intränga de frigifnes barn på fält, der deras fäder haft intet att uträtta. Cassagnacs idee är i sjelfva verket jemnlikhetens växande välde samtidigt med frihetens. Det är adeln, som faller, arbetsklassen som stiger; en rörelse till demokrati genomgår hela historien. Den har gått med sakta steg genom årtusenden; men den har aldrig hvilat; i vår tid ilar den fram. Den har blifvit hejdad, den har blifvit kastad tillbaka; men den har återkommit i den gamla banan. Den ligger i sjelfva mensklighetens väsende. Det är antiken, som Cassagnac hufvudsakligen skildrat; men på samma gång kastar han jemförande blickar på de Germaniska folken. Den afdelning, som särskildt behandlar dessa, är likväl kort. Den handlar om det nya slafveri, som folkvandringens barbarer bragte öfver Europa, om frigifningarna, huru de börjades å nyo, och huru en ny arbetsklass uppkom på samma väg som den förra. De Germaniska folken mottogo mensklighetens ledning ur Romarnes domnade hand, men fortsatte ej deras arbete att bilda verlden; dertill voro de för mycket barbarer; de kastade menskligheten tillbaka att börja sitt gamla verk på nytt. Adelsklassens historia visar sig hos Cassagnac från trenne sidor: Adelns uppkomst, dess yttre kännetecken hos alla folk, och dess sociala förhållanden. Adeln är civilisationens källa; den har uppfostrat menskligheten och, såsom alla uppfostrare, blifvit öfverflödig, sedan myndlingen hunnit mogen älder. Men den har dock grundlagt nationerna; den har genom den presterliga magten fört dem till sedlighet, den har försvarat dem med svärdet, den har regerat dem med lagen, upplyst dem med vetenskapen. Sädan har adelns bestämmelse varit; dess uppkomst leder Cassagnac ur de fria familjerna. . Men, der stamfadren varit slaf, der har icke adel funnits; detta är hang begrepp. Cassagnac är ingen aristokrat; att han blifvit ansedd derför, är oförklarligt, då man noga genomläser hans yttrande pag. 27, 28 i den svenska upplagan af arbetsklassens historia. Adeln är för honom ett factum, oförnekeligt, der det finnes; menp, tillägger han, ingenting kan uträtta, att adel finnes, der den icke finnesp. Om han icke sjelf utgör någon förtjenst, lägger handock inga hinder i vägen för egandet af förtjenster. Adeln är en förmån, hvilken Försynen skänker vissa familjer, med detsamma den ålägger dem större stränghet i seder, höghet i känslor och storhet i tankar än andra. På samma sätt, säger han, hafva de gamla och nyare uppfattat adeln. Det heter i medeltidens beraldik: noblesse oblige (adel binder). — Adelns yttre tecken finner nu Cassagnac i vapensköldarna och namnen. Hans undersökning om den Grekiska och Romerska heraldiken, jemförd med medeltidens, är honom egen. Den, som ej särskildt älskar detta ämne, skall kanske finna densamma mindre nöjsam, men ingen skall neka, att den är lärorik. Kapitlet om namnen visar en fyndighet, som fängslar uppmärksamheten genom att uppdaga det lärorika i de mest alldagliga saker. En menoniskas namn anser man gerna för något godtyckligt. Det har dock, menar ban, sina reglor, och i dessa ligger en källa för historisk kunskap. Hos Grekerna visar han, att de