Aftonbladet – 18 november 1845, sida 2

versättas med pina eller piska utos, hvad de sjelfv inbillat sig, eller andra sanningslöst uppgifvi! Sedan föras de, sålunda redan i förtviflan, oredig het och förvirring försatte, till osanningar trängd och i tvetalan inledda offren, upp i sessionsrum met, der de nu, utan en enda menniska att an lita om råd, skydd eller tröst, framskuffas för et slags domare, hvilken der såsom vittnen emo dem afhör deras egna anklagare, eller åtminston de flesta gånger desamma, som, genom sitt olag liga förhållande mot de anklagade, fått alldele samma interesse som angifvaren, att lyckas i an gifvelsens sannolikgörande, då ej bevisning ka åstadkommas. Denne ransakare, tillika chef fö polisbetjeningen, sitter nu för att måhända på er enda dag afhöra fyratio till femtio mål, och hun drade deri invecklade personer, icke en gån; bunden af ett protokoll, ty han sjelf befaller huru det skall se ut, och den i författningen fö reskrifne protokollsföranden har ingen vanlig laglig karakter af hvad man kunde kalla edsvu ren : han måste skrifva på befallning hvad ran sakaren bjuder. Nu frågas: kan en sådan inrätt ning, kunna sådana former medföra annat, än en skild ofärd och allmän skada? Ar det ej påtag ligt, att orättvisor derigenom måste uppstå, ocl att man, långt ifrån att hylla den kristliga, för sonande satsen, att heldre låta tio felande gå fria än att straffa en oskyldig, ställer så till, att ti oskyldiga blifva för all sin tid förstörda, unde det att man äflas, att ej låta en enda anklagac så fri. Häraf härflyter äfven utomordentligt myc ket ondt. En serskild fängelsebefolkning uppstår som drifvits från familjer, hem, arbete och hvarj tanka på att hjelpa sig sjelfva, genom det att de en gång råkat i polisens händer. De förblifv: heldre i fängelserna, der de ej svälta, ej frysa och ej behöfva arbeta, än att förgäfves söka öf vertyga samhället om en oskuld, som ingen : vil tro på, då man väl sett dem brännmärkas, mer ej lika offentligt fått se deras oskuld vitsordad Denna befolkuing, en ständig börda för staten varder äfven en skola för brotten, såsom sakern: nu stå. Måtte man derföre lyckas, att snart förvandla dessa ohyggliga mnästen till skyddsoct förbättringshus, och måtte man framför allt e slömma, att det äfven under sådana former for dras en lagbunden, ständig och öm vård om at hvarje anklagad, ifrån första stunden af hans in ställelse, bör äga ett skydd, vid domstolen så vä som i fängelset, om ej han skall utsättas för o rättvisa, grymhet och en beständig ofärd, äfver om han oskyldigt råkat att ett ögonblick syna: brottslig eller misstänkas. Men nu tänker mar hvarken på hans försvar vid domstolen, af någor lagkunnig person, eller på hans säkerhet oci skydd i fängelset, genom en pålitlig och noggranr uppsigt öfver de häktades behandling.