Aftonbladet – 17 november 1845, sida 2

väl skrifven artikel, hvaraf vi intaga nedanstående utdrag: Erik Jansson vistades och lärde länge i Helsingland innan hans tillvaro derstädes väckte någon slags uppmärksamhet, vare sig hos allmänheten eller ännu mindre hos presterskapet, hvaraf en del icke otydligt hyllar pietistiska rörelsen i allmänhet. Denna tid af obemärkthet och lugn begagnade Erik Jansson att undersöka jordmånen, att pröfva sinnena och uppleta de socknar, der allmogens sinnesstämning tycktes vara mest benägen för religiösa grubblerier, och der missbelåtenbeten med det vanliga lärosättet syntes honom vara störst. Med särdeles förkärlek och hopp om framgång fästade han sig vid Alfa; och resultaterna af hans bemödanden hafva rättfärdigat hans sunda omdöme, hans profetiska blick in i detta sam-: hälles innersta. Hans skarpa öga upptäckte snart en befolkning, oförmögen att granska halten af den nya läran, och van att tro hvarje kringresande svärmares löften och försäkringar; han märkte sig i socknen vara föregången af reformatorer ur samma folk-klass och med samma bildningsgrad som han: Apostlar, som han visste varit sände af prester att i deras stad och ställe predika och förklara det uppenbarade ordet; ett uppdrag, som han i början i icke tvetydiga ordalag sade sig sjelf hafva erhållit från Stockholm. Han hade erfarit den intolerans som hos socknens presterskap rådde mot olika tänkande, och huru den ofta gaf sig luft, stundom i en mindre passande polemik från predikstolen (än mot läseriet, än mot det lugnare partiet), stundom i fiskaliska aktioner under sjelfva gudstjensten, — åtgärder, som egentligen tillhöra den civila myndigheten att förrätta. Han uppfattade hela fördelen af att ännu mera skärpa den genom methodismen i Sverige införda läran, att, under vissa vilkor, menniskan redan här på jorden kan blifva skuldfri för sin förflutna vandel, och syndfri för den iterstående; han visste att slugt begagna sig af det hägn, hvyarmed det nyare, genom kringresande prester och deras utskickade framkallade, läseriet af en af socknens prester omfattades och uppmuntrades; han upptäckte snart den benägenhet för sjelfsvåld, den tygellöshet och missaktning för borgerlig lag. som var rådande i de s.k. läsare-byarne, i synnerhet bland torpareoch tjenstehjons-klassen, och visste att tyst och försigtigt underhålla och uppblåsa denna farliga gni sm för att vid tillfälle genom den fortskynda de egna planernas framgång. En af orsakerna hvarföre arten af denna sluga och tillika djerfva menniskas lärosystem så länge för ortens presterskap förblef en hemlighet, oaktadt hans predikningar höllos för öppna dörrar med fritt tillträde för alla, är att han, lik de flesta religions-reformatorer, hade utsett sina första anhängare bland byarnes lägsta befoikning, hos hvilken han kunde förutse den minsta förmågan att granska halten af den na läran, eller att jemföra dess satser med statsreligionens. En undersökning, huruvida denna märkvärdiga öfverensstämmelse i reformatorernes första uppirädande alltid skett af beräkning, eller om den varit ett tvång af nöden, af omöjligheten att hos den tänkande folk-klassen så hastigt vinna gehör och tro, eller om instinkten ledt dem att uppsöka den äknu minst odlade, men äfven kraftfullaste jordmånen för det nya utsädet — alit detta tillhörer icke denna artikel. Såsom ett besynnerligt och för samhällenas ledare varnande fenomen framstår dock detta faktum, och är verkligen värdt att noga begrundas. Erik Jansson ansågs af presterskapet länge såsom en af dessa många andra predikanter, som ärligen gjorde sina Mmissionsresor kring socknen, åberopande, som sagdt är, än den ena än den andra läsareprestens uppdrag och kallelse. Också afvek hans lära i början endast obetydligt från det då rådande läseriet; endast löftet om möjligheten att vinna en absolut syndfrihet genom tron på Frälsarens förtjenst, en förut härstädes ingalunda alldeles okänd dogm, framhölls af honom mera prononceradt och drog våldsamt och oecmotståndligt massorna till honom. Dertill kom hans verkligen stora dialektiska färdighet, hans jätteminne och bans förmåga att ur Biblen citera hvarje språk, ja hvarje sida utantill, som passade för hans ämne; — gåfvor, som satte hans föredrag längt öfver ala hans föregångares, och inom förloppet at ett år skaffade honom ett anbang, som icke kunde annat än väcka uppmärksamhet och oro hos socknens pastor, ehuru föga detta bekymmer då ännu delades af hans medlhjelpare.