Aftonbladet – 17 november 1845, sida 2

OO a -— EE 7 itgjorde en del, och lika många beridna muskeärer. Klostret var försvaradt af femhundrade rellebardierer, och flere munkar hade med hjelm etäckt tonsuren. Det oaktadt, så snart vi fingo klostret i sigte, förklarade herr de FÖrme oss, att det icke blott gällde att rekognoscera, utan ock att intaga det. Under det vi alltså stormade emot klostrets port och nedstego i grafven, som var torr, var fienden sysselsatt att nedsläppa vindbryggan. Nu inträffade att en trupp karabinierer från ett bakhåll störtade fram emellan oss och våra kamrater i grafven, hvilka de skarpt besköto. Fåfängt sökte vi att spränga denna massa och befria våra musketärer i grafven, hvilka motstod tappert; herr väpnaren ensam förmådde genomtränga den fiendiliga sqvadronen och återsynte: på andra sidan om den, utdelande förfärliga hugg men i detta ögonblick föll vindbryggan, och mängden derinnanför förenade sig med dem, som vorc utanför den, och gjorde att alla, som voro i graf. ven..... — Store Gud! ropade Mathilda, kastande si halfdöd i den förskräckta Genevieves armar. — Herr väpnaren hade låtit oss svärja, fortfo soldaten sorgligt, att, om ödet vore oss emot, oct blott en enda öfverlefde, skulle denne i afton vic denna timma infinna sig i slottet Freyken, föl att tillkännagifva, att döden hindrat herr väpnarer ifrån att uppfylla ett hederslöfte. Grefven nalkades baronessan, som alltid dolde sitt ansigte i Genevieves sköte, och med en röst, full af mildhet och deltagande, sade han: — Gud är mitt vittne, att jag uppriktigt begråter min rivals öde, och att min lifligaste önskan vore, att ett underverk återförde honom