Aftonbladet – 13 november 1845, sida 3

smedjegårdshäktet, för att befordras till dem ådömd straff. När kommit nära Ensta gästgifvaregård hvarest Sn skulle undergå spöstraff, anföll Hell gren, som satt bak uti åkdonet, den framföre sittan de fångföraren, hvilken han med en så kallad svång remm försökte att strypa. Under tumultet lyckade det väl fångföraren lösgöra sig från den honom på satte snaran, men Hellgren blef imedlertid herre öf ver hans vapen och stridens utgång var ganska o viss, då lyckligtvis folk kom fångförarn till hjelp och Hellgren öfvermannades. Snygg deremot insåg at han kunde använda sin tid nyttigare än att slås med. fångföraren, och! passade på ögonblicket, då d stridande afstego från åkdonet, för att säga dem far väl, och körde sin kos allt hvad hästen orkade. Den na jagades så att han frustade blod, och Snygg had redan hunnit två mil från stället, då han oförmodad upphanns och anhölls af ridande personer. Han förklarade sin högsta förvåning öfver, att folk kund finnas, som icke drog i betänkande att på öppne landsvägen anfalla en hederlig man, som reste mec egen häst. J ären förledde och blifven allesammar olycklige, mente han, men de ville icke tro honom och dertill hade de sina särskilda skäl. ändelser hade nemligen så fogat, att, då Snygg kom klatschan: de vägen framåt, möttes han af fångförarens son som blef underlig till mods, då han såg fadrens häst men icke fadren, och som derföre genast begafl sig till Ensta gästgifvaregård, der han fann fem eller sex personer beredvilliga att stiga till häst och eftersätta den flyktande. Dagen hade imedlertid icke längre ramskridit, än att den hann bevittna fullbordan a! det öde, som väntade Snygg vid Ensta och som han sökt undkomma. Dagen derpå undergingo han och Hellgren kyrkoplikt, och i måndags affördes de för att undergå fåstningsstraffet.