Aftonbladet – 13 november 1845, sida 2

bäddat ned katten i sin lilla vagga, der han sqvalpade honom alldeles förtvifladt. Elin afklädde, tvättade och nedlade barnet; men i afton var det just icke så lätt att få det till ro. Erik var borta, och med samma trefnaden och ordningen inom det lilla hushållet i väsendtlig mån störd. Elin hade således icke ringa möda att få gossen i sömn. Först berättade hon om en liten gosse, som vaggade en liten katt tills han fick hufvudvärk och svindel; derefter sjöng hon om elfdrottningen och hafsfrun, om bergakungen och skogsrået samt om lilla gårdstomten, men ännu låg barnet och log och stack hvita elggräsblommor i Elins hårfläta. Slutligen kom dock sömnens lätta anda, han, som heldst hvilar på ögonhvarf, som icke äro vätta af tårar, och sången tystnade och leken afstannade och blommorna föllo ur de små domnade händerna, men på den rosenröda läppen satt leendet qvar och vittnade om glada, ljufva drömmar. Elin lutade sig ned öfver sin älskling, och när hon kände barnets andedrägt, fin och len som en blomsterånga på sin mun och kind, och sig de späda, friska och fridfulla ansigtsdragen och det glada leendet, då föll hon på knä, sammanlade sakta dess händer inom sina och dröjde så en lång stund vid vaggan i stilla andaktsfulla tankar. Pehr i Sandhem hade imedlertid åtskilliga gånger gått ut på vedbacken för att lyas, men icke förr än efter midnatten hördes en kärra komma skramlandes i frisk fart på stadsvägen. Så, qvicka dig nu i galoscherna, Pellel, sade Herr-Olle, gå stad och tag emot Kongli Majestätet, jag hör kareten derbårta. Se så ja, nu är det väl blefvet bot för sot, tänker jag, mumlade Pehr, försmädligt, då han såg att Erik icke kom ensam, men han gick ändå, för ordningen skull, emot de resande. Ryktet om vweterinärens efterskickande hade blåst tillhopa en mängd nyfikna personer från granngårdarna, och alla dessa voro högst angelägna omsatt få se veterinärgesällen, på närmare båll;Fill Pehrs stora förvåning gick denne utan