Aftonbladet – 10 november 1845, sida 2

vid en älskads sjuksäng, vid en slocknande lifslåga,, som man wille tända med uppoffring af sin egen — den som stått der så fattig med sin sorg, sin förtviflan — den förstår hvad medlidande vill säga. — De höga, ridderliga karakterer, till hvilkas smärtor jag varit stumt vittne, begära intet medlidande, mottaga det ej om det bjudes? Ah nej. Blott en falsk hederskänsla kan försmå medlidandet. Sjelfva ordet med-lidande säger ju att det är en hög kristlig dygd. Att lida med den som lider, att djupt i min själ känna den smärta som plågar en annan, är icke detta rätt och kristligt? Gråter med demj som gråtan, med dessa ord har vår gudomlige Frälsare adlat medlidandet. Men det finnes två slags medlidande. Ett lägre, som jag skulle vilja kalla medömkan. Det är icke äkta sannt medlidande, utan en lägre underafdelning af detsamma. Sverges största skaldinna har målat det med följande raska pensel drag, träffande som Michel Angelos: Kom så en verldslig sälle, Som gaf sin slant och gret sin tår På detta sorgsna ställe.n Lättsinnigheten för några ögonblick förd ur sitt glada rus — men hastande tillbaka till halftömd bägare, att vid dess fröjder glömma sin likes qval. Kom, sade hon, och med mig gå Der du ser lampan lysa; Jag fattig är, har många små, Men skall dig gerna hysa. Hon med den späda uslingen I varma kojan trädde, Och moderligen lofvade Den moderlösa skydda; Och såg Guds englar leende Sig lägra kring dess hydda. Se der medlidandet uttaladt i handling. Mem ligger till Söderköping, som de medeltidens borgar, kring hvilka köpingar byggdes under borgherrars beskydd. Utflykter till Mem voro våra angenämaste förströelser, liksom kaffe-repena våra ledsammaste. Kaffe-repena voro likväl lika talrika, som Mem-färderna sällsynta. En af de ungå herrarna ämnade derföre gå in till kommersekollegium med anhållan om patent, att blifva repslagare för tillverkande af kaffe-rep, förvissad latt, om han får burskap i Söderköping, inom !kort blifva en riker man. Ningtpo.