Aftonbladet – 6 november 1845, sida 1

Giovano, som gått ett stycke från den honom omgifvande vakten, framträdde nu midt ibland den församlade skaran. — Kyrkans furstar och j ädlingar och statens förnämste ! jag besvär eder att afhöra mig. Ett sorl höjdes till en början i lederna, men den unga mannens ädla utseende, hvars ansigte bar prägel af ärlighet och uppriktighet, gjorde intryck på dessa män, som visste att bedöma själsstorhet, så att de afhörde honom under tystnad. — I lagens namn, som straffar uppror och konungamord, sade han, dömes Jean Montaigu, hertig af Arcos, regent öfver Sicilien, såsom öfverbevist att hafva dragit svärdet emot en kunglig prins, Andreas Dorias lagliga arftagare, att genast straffas som högförrädare och att barfota med afklippt hår bestiga schavotten, der hans hufvud skall afhuggas, kroppen brännas och askan förströs för vinden. Efter dessa ord intogos alla för ett ögonblick af häpnad och förvåning, hvilka likväl snart lemnade rum åt den tanken att den unge mannen var rubbad till sina sinnen. . Hertigen af Arcos, hvars skarpa blick genast märkte det intryck hans tal gjort på åhörarne, uttydde det genast med en djerfhet, som han syntes låna från afgrunden. — Af förtviflan bar ban förlorat förståndet. — Tillbaka, tillbaka! ropades från alla håll åt Giovano. — För genast bort honom, befallte hertigen af Årcos. Men med kunglig värdighet begärde Giovanno att blifva hörd.