Aftonbladet – 5 november 1845, sida 2

stora jernvägen till det egentliga Preussen; mel otvifvelaktigt skall regeringen beldre låta hel: detta förslag falla, än förmå sig att skaffa pen ningar dertill genom en riksförsamlings garanti Fastän statsskuldens förökande sålunda hindras ge. nom fordom gifna försäkringar och löften, ärnai man bhjelpa sig så godt man kan, och skall san nolikt äfven lyckas deri, så länge fred och lugr fortfara, emedan statsanslagen för närvarande icke hos oss lida genom nigot deficit; och alltså är någon förändring i sakernas ställning inom Preussen ej heller att förvänta genom financiella behof. Hvad en mängd tyska tidningsartiklar fö respegla om kabinettets i Berlin tröstlösa finan ciella belägenhet, saknar all grund. Oaktadt de stora byggnadsföretagen, oaktadt statsutgifternas ansenliga tillvext under vår nuvarande konungs regering, ölverskjuter statens inkomstbelopp ändå alltid utgiftsbeloppet med några millioner, och befinnes alltjemnt i tillvexande, såsom en följd a! industriens och handelns materiella välstånd. Väl tryckes Preussens folk af en så dryg beskattning att den ej under svårare tider låter föröka sig sär deles mera; men då största delen utgöres a indirekta utskylder, så kännes den mindre och det är blott genom den tilltagande hopen a fattiga och af eländet inom de egentligen arbetande klasserna, som man varseblifver att äfven Preussen fått sin dryga andel af dea sambhällskräfta, som under namn af pauperism tärer på alla samtida kulturstaters lifskraft och vittnar om en dödlig sjukdom i samhällets innersta. Men om Preussiska styrelsen icke är i belägenhet att förmås till en konstitutionell författning, genom finansnöd, statsskulder och statslår — den vanliga orsaken till nästan alla inre hvälfningar hos Europas samhällen — så kan man (råga: hvilka andra grunder skulle kunna bevek: maktens innehafvare hos oss att frivilligt afsti någon del af densamma? — Efter min åsigt kar detta ej tillvägabringas genom annat än en före ning al flera orsaker, af hvilka hvar för sig är vanmäktig dertill. Främst ibland dessa står ideernas makt; ty finnes på jorden ett folk, som a! skickelsen synes kalladt att ådagalägga iddernas välde, tankans förmåga att leda menniskomassorna, så måste det vara Tysklands folk, bland hvilket tilläfventyrs tänkes mest och djupast. Inom Tyskland befinnes en stor och tätt sammansluten skara af folket, som lifligt känner att hos oss råder ett tankebetryck, och som underkastar förmynderskapet öfver tankans frihet en bitter, förtärande kritik, hvilken från denna skara oupp: hörligt intränger allt djupare, sprider sig med hvarje dag allt vidare, bland den återstående delen a! folkmassan. Så länge politiken dref sitt spel för sig sjelft och kabineiterna kämpadej blott sinsemellan så länge stadnade oron inom en bestämd del a nationen. Åklagaremakten häftade sig fast vid de s.k. oroliga bufvuden, den fyllde fängelserna mec s. k. demagoger, med universiteternas ungdom och obetänksamma tidningsförfattare; men der lugne medborgsmannen tog häri föga del; på sir höjd drog han på axlarna och knöt näfven ; fickan. Numera är det annorlunda. Man fordrar högljudt, såsom en rättighet, hvad man fordom ansåg för ett brott att begära eller endast antyds önskningsvis. Män af alla samhällets klasser for dra folkrepresentation, tryckfrihet, offentlighet vic rättegångar, lagskipning genom edsvurne; provinsernas landtdagar yrka högt på allt detta och sky dervid ej för monarkens ovilja; hufvudstäderna: magistrater dela samma anspråk; öfverallt råde jäsning. Hvadan denna olikhet, efter någr: få års förlopp? Hvarifrån, om ej från idestriden: utbredande öfver en långt vidsträcktare valplats till följd deraf att styrelsen icke blott motsat sig upplysningen och deltagandet i det offentliga: angelägenheter inom det politiska området, utar uppträdt fiendligt på kyrkans och trons helgade grund: mot vetenskapernas framsteg lika mycke som mot den religiösa öfvertygelsen hos folket: majoritet. Härigenom har ett allmänt misstro ende uppväckts, en allmän missbelåtenhet fram: kallats. Ju mera fri och ofjettrad man inom sistnämnde krets hade varit förut, ju mera bestör! blef man vid tankan på ett förestående omvändelse: tvång. Iden om den så kallade kristliga monarkien smög omkring i landet som en vålnad, ångande af mögel och förgängelse, och hyckleriet och gudlighetskrämeriet, som följde den på färden, betraktades än med hån och förakt, än med bitter harm; men när verkliga angrepp emot universiteternas lärofrihet, emot ungdomens undervisning emot presters och embetsmäns rationalism, uppenbarligen framträdde i alla af ministern Eichhorns och hans embetsbröders vidtagna åtgärder, då mottogos dessa med faktiskt motstånd, och nu gjorde äfven de politiska tänkesätten gemensam — Te r