Aftonbladet – 4 november 1845, sida 2

Fat TN befinner han sig dold i konungens rum, och beväpnad: med dennes egen dolk. Men innan han får tillfälle att utföra sin blodiga föresats, blir han vittne till konungens bikt inför Francesco de Paula, och till hans ensliga samvetsqval. Nemours besinnar sig, under det Ludvig redan vrider sig i dödsångst under spetsen af hans hotande dolk, låter honom lefva och flyr sjelf undan. Den sinnesskakning, som Ludvig varit underkastad genom dödsångsten, har likväl brutit återstoden af hans svaga lifskraft; i femte akten återser man honom döende, och han dör ock siuttigen. Dessförinnan inträffa några scener af stort intresse och högst lifligt skildrande Ludvigs karakter, men som man måste se uppföras så som det sker här, för att uppfatta dem; författaren har föga mer än antydt det högst dramatiska deri, och lemnat åt -skådespelarens snille att utveckla resten. Äfven här firar den sceniska konsten en af sina största triumfer, under Torss lows: ledning. i Vi ha här blott omnämnt de hufvudmomenter, som ingå i det stora dramatiska och sceniska verket; att vilja antyda någonting fullständigare skulle blifva omöjligt, då nästan hvarje detalj visar en särskild facett af hufvudkarakteren; och dessutom böra vi ej, genom någon vidsträcktare framställning, minska nyhetens intresse för åskådaren. Fastän det hufvudsakliga intrycket fäster sig vid hr Torslows oöfverträffliga framställning af Ludvig XI och den trogna återspeglingen af alla de sällsamma egenheter, som, enligt de biografiska urkunderna, tillhörde denna sällsamma karakter, så är likväl ostördt utrymme. lemnadt åt äfven flera andra karakterer att göra sig gällande, och stycket utföres ock så, att allt deri sammanstämmer till ett harmoniskt fulländadt konstverk. Hr Malmström såsom Tristan, i den ofvannämnda märkvärdiga slutscenen i andra akten, motsvarar fullkomligt sin store medspelare, hvilket torde vara nog sagdt. Hr Schwartz är såsom Daupbin allt hvad han i denna roll)bör vara: . varm, naif, men naturlig och utan öfverdrift. Fru Tillgren såsom Martha utför den lilla scenen med konungen efter dansnöjet, förträffligt. Hos hr Hyckert såsom Francesco de Paula, hr Björkman såsom Commines, och hr Norrby: såsom Marcel, kan man tydligt märka att de hafva en god dramatisk skola och förstå att begagna den. Hr Hessler torde äfinu hå åtskilligt att lära i denna förträffliga-skola; han röjer alltför många: reminiscenser fråtY andra teatrars öfverdrift; men hans roll är också en ibland de svåraste i hela pjesen och fordrar en mångsidighet i känslouttryck för de ganska olikartade situationerna, som icke utan mycket studium eller ovanliga anlag kan hinnas. genast. I mordseenen, der en vild passion mer än annars kan lemnas lösa tyglar, lyckades ban imedlertid ganska väl. — Sådana roller som :Coitiers, tyckes mindre öfverensstimmande med hr Delands anlag; men han utförde den likväl oklanderligt. Att hr Zetterholm, såsom Olivier-leDaim, var på sin plats, förstås af sig sjelft. De öfriga rollerna äro af mindre betydenhet. för styekets framgång: men man bör i allmänhet erkänna; att de voro föråelade med stor urskillning, efter teaterns tillgångar. Att det hela gör effekt kan man se på den spända uppmärksamhet, som vid alla representationerna bittills röjt sig i salongen, och framför allt i besparingen af de stormande bifallsyttrin-: garna till dess publiken, vid ridåens nedgång, får tid att tänka på att det var en representation, och icke verkligheten, som den haft framför sig. Vid öfversättningen hafva vi märkt flera ute-sluttningar, men genom hvilka stycket ej förlorat. En enda deribland, just i slutet, torde vara mindre välbetänkt. I originalet förkunnar der härolden hvad som inträffat, med ropet le roi est mort,, hvarpå hyllningsropet vive le roin, efter franska bruket, uppstämmes omedelbart af de närvarande. Detta hör till dem ibland de historiska dragen, som icke tyckas kunna på något sätt skada den dramatiska effekten. Ref. kan icke sluta denna redovisning utan att möta en anmärkning; som han hört framställas derom att åtskilligt, som tilldrager sig i detta stycke, förmenas vara opassande. och bafva bordt förändras, derföre -att deri anses förekomma: några påtagliga anspelningar på högsalig konpungen. I anledning häraf torde det icke vara opåkalladt att erinra derom, att om ock en och annan mindre uteslutning ur det fransyska originalet ägt rum vid öfversättningen, der språkets och versificationens olikhet gjort sådant oundgängligt, så finnes deremot intet enda tillägg; och att öfversättaren skulle företagit sig att stympa ett af Casimir Delavignes mästerstycken blott derföre att åskådaren deri kan finna likheter med någon person närmare vår tid, synes sannerligen kunna kallas en i hög grad abderitisk fordran ; helst då man vet, att Delavigne skrifvit sin dram för ett eller annat årtionde sedan. Men stycket är — enligt hvad vi redan anmärkt — ett historiskt skådespel; och om historien nu en gång har den egenheten att innehålla hänsyftningar i mängd — stundom verkligen profetiska bänsyftningar — från en förfluten tid på en sednare; om den spådomsrika forntiden någon gång träder omedelbart och åskådligt fram såsom siare, för den öfverraskade samtiden, så är det väl icke författaren eller poeten, som bör bära skulden derför. ; Dessutom fordrar sanningen den erinran, att en