Aftonbladet – 4 november 1845, sida 2

tryckiribeisiagen. EORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin, i Oktober 1845. Preussen befinner si alltjemnt i de, hela sommaren igenom, medels otaliga rykten underhållna förhoppningarne on något allvar med, att från thronen räcka ne en konstitution åt folket. Många omständighete tycktes antyda, att dessa rykten icke vore hel och hållet gripnå ur luften. Man kände bestämd att öfverläggningar ägde rum emellan konunger och flera bland hans förtrogne, angående utkas till konstitutionsförslag; man hörde talas om et tvåkammarsystem, hvilande på samma grunder som Provincial-representationerna: om tvister an: gående valsättet; kort sagdt, man var viss om at någonting skulle följa, åtminstone ett slags författ ning, som framkallade Riksständer, hvilka, om är så ofullkomliga och otillfredsställande, likväl skull kallas Riksständer, och, med all inskränkning : deras rättigheter, ändå slutligen blifva i tillfäll att göra en början med att i sin församling parlamentariskt utveckla nationens angelägenheter Tills nu har likväl ingenting af allt detta bekräf tat sig; ja, omständigheter hafva inträffat, hvilke låta förmoda att vi ännu icke äro så nära uppnåendet. af äfven de aldramåttligaste önskningar, som man ännu för få månader sedan medsäkerhet påräknade. Man trodde allmänt att löften uppfyllande folket med förtjusning, skulle vara att förvänta när konungen i sistl. Augusti befann sig i Rhenprovinsen, den provins, hvilken i dubbelt hänseende anses i Preussen som ett slags barometer för styrelsegrundsatser och folksmeningar, derföre att invånarne derstädes tillstörre delen äro katoliker, och landet, sammansatt a! fordna andliga biskopsdömen i det f; d. heliga romerska riket, har under revolutionen och kejsardömet hört till Frankrike och sedan den tiden bevarat ett slags folkmedvetande. Men så inträffade icke. . Emot vanan höll konungen knappast något tal vid detta tillfälle; blott i Halle lät han förljuda vredgade ord öfver pastor Wislicenus. Folket vid Rhen teg ungefär likaså, som folket hade tegat i Königsberg; men om det är sannt att folkens tystnad innehåller en röst, som för konungarne är ganska vältalig, så bar den låtit förnimma sig med tydlighet. Någon handling från konungens sida förspordes likväl icke. Så ilade högtidligheterna för drottning Victoria förbi, under skrällandet från femhundra regementstrummor, dundretaf kanonerna och hväsningarne från Kölns fyrverkerier samt den väldiga sångfesten för den odödlige Beethoven i Bonn. Drottning Victoria visade sig, under qvinnliga nycker, föga intagande, Och hön förbittrade, till stor grämelse för allahbanda beskedligt folk, de sköna dagarne i Stolzenfels, särdeles för de preussiska generalerna, kammarherrarne och ädlingarne, genom den ringa uppmärksamhet hvarmed hon bevärdigade deras guldskimrande hjelmar och uniformer, de gigantiske trumhvirflarne och etiketten vid den stora kuren, hvarest alla de högadliga herrarne och damerna med tysk underdånighet smäktade efter ett nådigt leende eller ord af Storbritanniens drottning. Man åtskildes misslynt, och den förkunnade stora vänskapen emellan England och Preussen dunstade skenbarligen bort, inför de häpna åskådarnes ögon. Tilläfventyrs var dettz en följd af något politiskt råd, som sir Robert Peel gilvit sin herrskärinna med på resan, at icke visa sig alltför intagande och vänskapsfull ty just på samma tid debatterades som häftigasi vid Tullkongressen i Karlsruhe, huruvida man e borde ansenligt höja införseltullen inom Tullföreningsstaterna, på ylleoch linnevarör samt jernmanufaktur: en fråga; som i England gjort stort larm och alstrat mycket ondt blod samt föranledten skarp notvexling emellan kabinetterna i London och Berlin. Orsaken må nu ha varit denna eller någon auanan, men misslyntheten var gifven, och de bekanta artiklarne i Journal des Debats, som med så mycken skadefröjd ordade derom och i Berlin väckte så mycken harm, hade åtminstone såvida rätt, att detta besök på intel vis bidragit attytterligare förstärka tillgifvenheter emellan brittiska och preussiska hofven. Mer utom drottning Victoria och hennes unge gemål — hvilken bland alla bar de finaste handskarne och den största: solitären i kråsnålen — visad: sig på Stolzenfels en annan personlighet af hel olika betydelse. Furst Metternich kom — förste ningen, som blifvit qvar efter den vilda napole: ontiska undergångsstormen — den man, hvilker