Aftonbladet – 3 november 1845, sida 2

EORRESPONDENS-ARTIKEL. Christiania i Oktober 1845. (Fortsättning från Lördagsbladet.) Dessa förhållanden, i förening med den omständigheten, alt embetsmännen i så lång tid, äfven efter införandet af den fria statsförfattningen, som i synnerhet har dem att tacka för sin tillkomst, fortforo att vara så godt som uteslutande i besittning af allt slags makt och myndighet samt derigenom väckte de öfrige medborgarnes afund och misstankar, att de begagnade sin fördelaktiga ställning till att mala sin egen kaka, eller sörja blott för eget interesse, hafva varit de drifbänkar, hvaruti det i statsförfattningen nedlagda frö till bondeståndets öfvervägande inflytelse på stortbingsvalen har snabbare och frodigare uppskjutit än måhända önskligt varit. Det är newmligen känd sak, att antalet af representanter utaf bondeståndet, som ännu på storthinget år 4818, då likväl just förslag ifrån föregående storthing hvilade till afgörande, som åsyftade att inskränska dess representationsrätt, endast utgiorde en femtedel af hela storihings-församlingen, alltifrån år 18353, då böndernas antal plötsligt uppgått till öfver hälften deraf, har hållit sig ungefär vid denna punkt, med undantag allenast af 4839 års storthing, då, till en del i följd af katastrofen år 4836, embetsmännen åter hade öfvervigten. På det nyss afslutade storthinget uppgick de egentlige böndernas antal väl icke fullt till hälften af samtlige representanters, det var blott 42 af 104, men då dertill räknas ett par handtverkare och mindre handlande samt några landtprester,, som svurit bondfanan och dels gingo i spetsen för dem, dels följde i deras fotspår, finner man att äfven -på detta storthing det till en jordaristokrati sig alltmer utvecklande bondelementet var det öivervägande. Att ett vidare framskridande på denna bana icke kan vara önskvärdt, det säger sig sjelf, i synnerhet då man besinnar den stora betydelse och vidsträckta verkningskrets, som vår grundlag gifvit nationalförsamlingen och som gör det mindre ändamålsenligt att hemta sina flesta statsmän från plogen; så mycket hellre som man ej kan vänta att finna en Cincinnatus! bakom hvar och en plog. Men sannolikheten att våra statsrätts-förbållanden i framtiden skulle taga en sådan vändning, till någon oroande grad, finnes icke i verkligheten, och jag tror att enhvar, som icke är alltför lättskrämd, uti sista storthingets sammansättning och verksamhet samt i den opinion som i anledning deraf har utvecklat sig öfverallt i landet, snarare skall se spår af le commencement de la fin än af ytterligare fortgång i denna rigtning. Om man lägger märke till beskaffenheten af de omständigheter,. hvilka, enligt hvad ofvan blifvit sagdt, bidragit till: utvecklingen af de öfverklagade förhållandena, skall man ock helt säkert komma till samma resultat. De äro samtligen af en öfvergående beskaffenhet och hafva till stor del redan förlorat sin kraft. Lagstiftningen och institutionerna lämpas stundligen alltmer efter statsförfattningens ande och ord, och liksom embetsmännen synas -bättre genomträngas af denna anda och bättre veta att orientera sig, så är deras ställning nu för tiden icke sådan, att den på minsta sätt kan väcka hvarken missundsamhet eller fruktan; tvärtom kan man antaga att det något för vida sträckta åsidosättandet och de här och der yppade försöken att undertrycka, för hvilka embetsmanna-ståndet i den sedmare tiden varit utsatt, snarare skall verka till en förändring i opinionen och återförskaffa embetsklassen den inflytelse som den med rätta bör tillkomma i följd af såväl grundlagens mening, som af de hos oss befintliga förhållanden. Att det icke kan vara min mening att följden häraf skulle blifva den, att böndernas antal på våra storthing i någon mycket betydlig grad skulle inskränkas, det lärer nog inses af hvad jag bär ofvan anmärkt. Då den del af bondeståndet, hvarom här endast kan vara fråga, i följd af sin ställning i staten icke kan räknas till den lägsta arbetsklatsen, för hvilkens politiska rättigheter historien nu går bafvande med ett problem, hvilkets Jösning kanhända kommer alt förorsaka värre krampryckningar än sjelfva 4789 års fran