Aftonbladet – 3 november 1845, sida 1

——— — OO! det är hans fars röst. ... Jag plågas... jag fryser... Giovano, som trodde att regenten först då kommit till stället när han visade sig för dem, ville ej för honom upptäcka hvem han var, öfvertygad att en upptäckt, som icke stödde sig på bevis, ej skulle blifva trodd och ännu mindre ville han anropa hans medlidande. — Nåväl, hvad väntar ni på? frågade han. Hertigen af Arcos, hvars bröst flimtade och hvars röst qväfdes, kunde ej svara. Döma till döden Andreas son... Maria... . Nej, det vore alltför rysligt. i — Alsäg vår dom, sade prinsessan; vi skola höra den utan att darra. Tyrann! skåda omkring er, löfven på dessa träd darra ej för er, våra hbjertan äro lika lugna som de. Afkunna vår dom, detta förgängelsens hvilorum lånar er skugga och enslighet. Återtagande sin grymma beslutsamhet, uttalade ändtligen regenten med isande köld dessa ord: — Det höga rådet, som lagt regentskapet i mina händer till dess den gamla dynastien åter intager thronen, har till mig öfverlemnat Omsorgen, att bestämma dess fienders öde. Jag skall, så vidt statens säkerhet tillåter, mildra deras öde. Ni, prinsessa af Syracusa, er dom blifver lifstidsfängelse på fästningen Mazarra. Ni, herr Giovano, som varit de sammansvurnes anförare, skall inom tvenne dagar lemna Siciliens område, för att, vid hufvudets förlust, aldrig mer beträda det. — 0, min Gud! sade Maria i det hon betraktade Giovano; skiljas från honom för evigt! — Resa, icke mera få inandas samma luft som