Aftonbladet – 31 oktober 1845, sida 2

NAPevåfD ä 3 SITE Aelgde HD HD Nb vändigt ännu mer måste uppehållas. Det är ingalunda med samma tillförsigt, som Jag går att yttra min tanka angående det positiva af frågan. Hvad i vår författning icke är möjligt, utan dess sönderbrytande, kan ur allmänna grunder förklaras. Hvad, som för det närvarande är möjligt och rådligt, i afseende på dess förändring, är svårare att bestämma, och kan ejli heller strängt afgöras, endast efter hvad man an-l; ser för rätt. Hvarje förlikning emellan bestående nya och gamla intressen är en politisk trans-1 aktion, till en viss grad beroende på ömsesidiga: eftergifter. — Till en viss grad, säger jag. Tyill har en ny samhällsprincip gjort sig gällande, så återstår endast att acceptera den; och modifikationerna kunna endast röra den mer och mindre omedelbara tillämpningen af dess konseqvenser. Att dessa likväl i hela sin vidd utsägas, så snart de inses, hörer till ärligheten af debatten; och jag har derföre ej tvekat att, såsom riksdagsman år 4840, uttala öfvertygelser i re-presentationsfrågan, hvilkas skenbara paradoxi jag lätt kunde förutse skulle bli ett föremål för åtlöje. Jag har i dessa föreläsningar sökt att ytterligare utveckla dem, men skulle ännu vilja tillstyrka ej blott de från början af mig antydda modifikationer i den politiska personlighetsprincipens användning ), utan äfven tillägga andra af samma syftning. . Debattens hufvudsakliga föremål är, om repre-l sentations-frågans verkliga innehåll kan förenas med formen af ståndsoch klassval, eller icke? — Det förra uttrycket innefattar i sjelfva verket tvenne alternativer. Stånds-val vore val inom de gamla stånds-kategorierna, så vidt möjligt modifierade efter tidens fordringar, eller med tillägg af ett femte stånd, för att fullkomligare tillfredsställa de orepresenterades anspråk. Våre konservative synas böjde att ställa saken på denna grund. De tyckas ej inse, alt de, med insläppandet af det lilla ordet val i alla stånd, kullkastat hela vår stånds-representation. Adelns representationsrätt hvilar icke på val, utan på sjelfskrifvenhet. Med uppgifvandet af denna, hvartill adeln en gång under vissa vilkor förklarat sig färdig, vore redan Svenska representationen i grund förändrad. Ty ingen ting synes mig säkrare, än att Svenska adeln, som så länge agerat! såsom national-representation i Sverige, nu mera endast kan gi!va sin representationsrätt tillbaka i nationens hand, för att ur densamma återtaga den, såsom en frivilligt gifven gärd åt medborgerlig förtjenst. Det är det ädlaste, värdigaste, det enda möjliga förfarandet. Förhåller det sig så, — och jag vädjar i detta afseende till Svenska adelns innersta känsla; — så är represenlationsfrågans beskaffenhet afzjord, äfven för de öfriga stånden. Valen äro lagda i nationens hand, och ha dermed upphört att vara ståndsval. Men hvilken betydelse skulle man väl kunna gifva åt klassval, som icke vore ståndsval? — Det fianes i sjelfva verket en ny klass i samhället, som hvarken är, eller kan blifva ett stånd, såsom de gamla stånden, och hvars tillvaro likväl är ovedersäglig. Vi ha redan karakteriserat den. Frågan, om man vill erkänna medelklassen med dess nya samhällsmakt, kommer för sent. Han är der, såsom ett faktum, hvilket måste accepteras. Tvekas kan endast, om man bör erkänna både allt, hvad han är, och allt hvad han vill vara. Man kan göra det ena utan det andra, det vill säga: man kan acceptera medelklassen i dess nyvunna betydelse, men tillbakavisa dess anspråk att uteslutande representera folket). — Det vore att erkänna en redan färdig ny samhällsbildning, och tillika att öppna rum för en mera omfattande, som redan är på väg. Aecepterar man medeiklassen, så gifves ingen utväg att undgå accepterandet af dess politiska distinktion; hvilken är förmögenheten, såsom både ett resultat af och ett medel till bildning. Man inkommer på en, efter förmögenheten graderad, valcensus. Men af detta medgifvande följer icke, att ej denna gradering må och bör fullföljas ifrån den större egendomen till den mindre, ja ända till den lägsta grad af möjligt sjelfbestånd. Dermed är man åter inne på föliande, redan af vårt första Konstitutions-Utskott uttalade, grundsats: att alla Svenska medborgare, utan åtskilnad af stånd, yrken eller lefnadssätt, skulle vara berättigade att deltaga i valet af nationrens befullmägtigade för vården af dess lagstiftning; och att utöfningen af denna valrättighet skulle anses beroende af egenskaperna af bofast, oberoende och fullmyndig, som anses erforderliga för samhället, till borgen för bruket af en sådan rättighet ). Den enda konstitutionella företrädesrätt jag ville medgifva medelklassen, eller allt hvad ungefärligen dit kunde räknas ), vore den af direkta AA ) De voro indirekta val för den talrikaste samhälls klassen, direkta val inom den större förmögenhe ten, och dennas uppfattande under kategorien af en förstärkt personlighet. ) Intet tvifvel är, att det pinliga förhållande, i hvilket både regering och representation allt mera 8ynes inveckla sig i Frankrike, kommer af medelklassens der genomförda uteslutande anspråk, hvarigenom den satt sig i en onaturlig ställning. ) J:fr Utskottets memorial: Sveriges Grundlagar m. m. Stockholm 14844, hos P. A. Norstedt Söner, S. 119. 2 ) Bestämningen af gränsen kan i sig sjelf blott vara ungefärlig, och måste likväl vid en viss punkt bestämmas. Det är samma förhållande såsom t. ex. med myndighetsäldern. Det finnes ingen förnufts