Aftonbladet – 28 oktober 1845, sida 3

Möre eten ee ER JO VP TMA leburu vi visserligen våga förmoda, att den som b -Ihagat följa oss under vår publicistiska bana, ske e I fritaga oss från ofvannämnde beskyllning samt vit n jorda att vi, ej mindre i ifrågavarande affär än ä ven vid åtskilliga andra tillfällen, uppträdt emot d missbruk af tryckfriheten, som en och annan af vi ra kolleger, genom lögnaktiga personliga anfall till tit sig. SENT ENT SR ATTARPSKA FÖRGIFTNINGSMÅLET. 0) Fru Ekvall bar till Götha hofrätt ingifvit oc . begärt iå i Jönköpingsbladet införd följande b 4 synnerliga skrift, med dertill hörande bilagor: Till K. M. och RB. H. Götha Hofrätt! Unde tecknad, olycklig enka efter af förgift afdagatagr IP. L. Ekvall på Attarp, vågar allerödmjukast anhäll tldet de här vidlagda betyger måtte af Kongl. hofrä t ten godhetsfullt skärskådas, och om lagen vore il! nog så beskaffad, att de ej föranleda till ny domare n Iförordnande för Attarpsmålets vidare ransakning, s -vågar jag utbedja mig, det. som en särskild nå Kongl. hofrätten förordnar någon som näroch ö! a I vervarer alla de återstående tingen, dit jag blir ka lad, för att freda mig för vidare förolämpningar. Det skulle för mig vara fåfängt kunna upprej alla de vidrigheter, jag rönt, och alla de olyckor ja genomgålt sedan min man afled, icke heller kan ja IJdermed besvära Kongl. hofrätten; men så vidt js kunnat fatta, synes hr häradshöfding Ribbing ut: slutande fästat sig vid den tanken, att i mig finn Jupphofvet till hela brottet. De upplysningar, so Itill domstolen inkommit i motsatt riktning, eller ti Imin fördel, synas icke det ringaste förändra, änn I mindre förbättra min belägenhet. Jag medger gerna att, synnerligen under de sed nare ären, då min mans sjukliga lynne allt mera oc mera försvärades, jag mången gång, kanske orätt on ej syndigt, önskade att Gud skulle göra ett slut pi mitt lidande, ehuru min Ekvall, i sitt glada lynne var den bäste, den ömmaste bland husfäder, och ja då vid sådana tillfällen uppriktigt ångrade och åter kallade min önskning; men aldrig, jag vågar försä kra det vid mitt lifs salighet, har någonsin en tankq Ihos mig uppstått, att vilja afdagataga min man elle någon annan menniska. Om derföre, efter Ekvalls död, den stränge obser Jvatorn hos mig ej funnit samma djupa sorg, som nedtynger den, hvilken qvarlemnas efter ett mer: Ilyckligt äktenskap, bör jag väl derföre så gräslig misstänkas och så förskräckligt handteras? Hade jag varit afskyvärd nog förgifta min man, nog hade jag då kunnat visa en yttre sorg, om jag ock i verkligheten icke kännt den. Ifrån den stund första tidningsartikeln förkunnade förgiftningsolyckan på Attarp, tyckes det som jag fått en lika sträng domare i opinionen, som i honom på Ingaryd. Allt hvad man kunnat lägga mig till las har med vetenskaplig spetsfundighet blifvit utmålad: i de mörkaste färger; det som deremot under rättegången till min fördel blifvit upplyst hvilar för allmänheten i det tysta. Men den Gud som ser min oskuld beder jag innerligen så förlåta de missledda, som jag vill glömma dem. De må gerna klandra och fördöma. Mitt enda syfte är att, undangömd för verlden, få i ro med mina olyckliga barn ostörd gråta öfver mina olyckor, och möjligen, som följd deraf, deras väntade. Jag har blifvit framställd som en kall, känslolös och brottslig qvinna. Ingen tycks viija förstå celler ana hvad jag lider eller huru varmt mitt modershjerta slår för mina olyckliga och värnlösa barn. Man har slitit de slägtoch vänskapsband, som fästat mig vid lifvet, man har beröfvat mig sista hoppet af jordisk glädje, och med bäfvan och förskräckelse räknar jag de dagar, då jag ånyo skall släpas dit en nyfiken allmänhet får se mig inträngd bland ledet af mördare och tilltalade, hvaribland, till min fasa, jag ser mina barn, och der jag skall lida alla upptänkliga förolämpningar. Jag bönfaller derföre att Kongl. hofrätten tillåter. jag hädanefter får afgifva mina svaromål inför en domare, hvilken, om han ock behandlar mig som brottsling, ätlminstone som en af hans medmenniskor. Jag är fullt förvissad att, om min anhällan är lagenlig, den bifalles; men om domaremakten skulle ega den förunderliga helgd, att Kongl. hofrätten ej kan bifalla min begäran, utbedes få min ansökan påtecknad att den blifvit förevisad, och skall jag då i nådeväg vända mig till Majestätet. Attarp d. 24 Oktober 1843. Hedda Ekvall. Egenhändiga namnteckningen intyga, på en gång närvarande: Olaus Nyman, i Nyarp. Sven Johansson, Herstorp. Vid ransakningen d. 26 sistl. Augusti i Attarpska örgiftningsmålet vid Ingaryd, var jag närvarande och fhörde med största förvåning det sätt, med hyilket ru Ekvall af domhafvanden behandlades; och ehuru ag ej ständigt var mäktig närvara och afhöra detta! våra förbör, hörde jag dock domhafyanden kalla fru ! skvall mannamörderska och lögnerska m. m. Detta ill jag med ed fästa om så påfordras. Granshult d. 3 Sept. 14845. J. E. Brolin. (Bom.) Att mäster Brolin erkänt denna skrift och med and å pennan sitt namn och bomärke undersätta Wit, intyga som ofvan: Joh. A. Graan. P. wW. löckert. Sä länge vid sista ransakningen i Ingaryd om At-l: irpska förgiftningsfrågan, domaren på ett hofsamt!1 ch beskedligt sätt inför domstolen behandlade fruls kvall, gaf hon, som jag tyckte, tillfredsställande och t digt svar på allt, hvartill, om likväl det minsta ej tulle glömmas, snart sagdt allvetenhet erfordrades; Ien då domaren under utösande af de ohyggligaste sällsord till frun, af lögnerska, kona, och att honly, ppfödt en fadermörderska och en på kryckor gåen-s e m. m., bemötte henne på det mest ovärdiga sätt, k ill hon sanslös till golfvet och öfverfölls af de för-1 cräckligaste plågor, så att jag icke kunde förmoda f nat än att hennes sista stund var inne. Detta ingar jag så sannt mig Gud bjeipe till lif och själ. : erstorp d. 43 Sept. 4845. Stina Märtha Svensdotå r. (Bom.) Att nämndemanshustrun Stina Märtha Svensdotter n Herstorp erkänt ofvanstående och frivilligt låtit un-)d rieckna sitt namn, intyga på en gång närvarande. ri . W. Höckert. Joh. A. Graan. h DD d . (Insändt.) i Då den besynnerliga S. k, Potatissjukan. synesisj Itmer hotande nalkas Våra traltar enär den först