Aftonbladet – 25 oktober 1845, sida 3

gamaktens prerogativer, utgör hos minga ett slags religiös tro, för hvilken de ej kunna göra sig närmare reda; men denna tro hvilar äfven på en verklig grund, nemligen nödvändigheten af statens enhet, af hvilken vi alltid varit tillräckligt stora anhängare, för att respektera den känsla som vill bevara densamma. Men å andra sidan förekommer det oss äfven tydligt, att ju mera de offentliga bestyren i ett samhälle kunna öfverlemnas åt folket sjelf, utan. att rubba denna enhet, desto enklare och lättare blir statsmachineriet, och desto bättre måtte det vara för regeringen, som sålunda, genom befrielsen från en mängd detaljbestyr, får mera ledighet till den vigtigare bestämmelsens utöfvande, att bafva tillsyn öfver det hela och hålla det tillsammans.l Afgörandet af den närvarande frågan, eller i hu-l! ruvida i Storihingets omnämnda lagförslag ligger något af allt det förfasliga, som man deraf förutspått, måste således bero derpå, huruvida samma förslag verkligen gjort något ingrepp i statens! enhet eller icke. Vi vilje derföre med nåzral! ord undersöka det väsendtliga i de serskilda för-: slagen. Med frågan om länsmännens tillsättning förhåller sig i korthet så, att länsmännen förr i Norge, likasom i Sverge, blifvit tillsatta af amtmännen (landshöfdingarna). Nu deremot hade Storthinget i det förslag, hvars sanktion blifvit vägrad, föreslagit, att de efter kungörande om ledigheten inkommande ansökningarna skulle af amtmannen tillställas fogden och domaren i distriktet, och af dem öfverlemnas, jemte deras yttrande, till amtets eller länets förmanskap (som ej bör förblandas med sockennämnderna), som vid sammanträde med vederbörande förman och representanter genom omröstning skulle uppsätti tre på förslaget, af hvilka amtmannen sedan skulle utvälja den han funne tjenlig. Derjemte skulle dock amtmannen, om han funne någon mera skicklig förbigången, ega återsända förslaget ined anmärkningar tilll är det nu, som Den Constitutioneile och äfven herrar departemen!ischefer funnit! så vådligt, att en af de sednare till och med yttrat, alt det skuile alstra ett förhål!ande, som e: kunde bestå med konungens ställning såsom innehafvarc af den verkställande makten,, och på denna grund samt i öfrigt anförda motiver har sanktion blifvit vägrad. Det är icke bör vår mening att kritisera denna sednare akt af Regeringen; den har dervid utöfvat en fullkomligt konstitutionell rättighet; vi protestera blott emot den färg man velat gifva åt Storthingets förslag såsom ett vådligt prof på bonderegemente. Ty om man vill skärskåda saken i och för sig, utan fördom, likasom utan partianda, så måtte det väl kunna frågas, hvad ondt det kan blifva af eller huruvida med någon rimlighet kan påstås alt elt ingrepp äger rum uti statens enhet, derföre, att ibland sökande till en länsmanstjenst, de trenne uppföras på förslag, hvilka hafva största förtroendet hos de personer, som sjelfve i sin ordning måste såsom förmän för de serskilda kommunerna inom hela länet jemväl anses hafva det största förtroendet af befolkningen derinom, och således äfven måste vara intresserade af ordningens vidmakthållande och Iagarnas verkställande. Vill man rätt göra sig reda för dettas, så blir det tydligt, att ingen annan kunde förlora på förslaget, helst då amtmannen i alla fall hade fått utnämningsrätten, än någon sådan embetsman, som hade velat befordra endast och allenast sina kreatur, som man säger. Men i och med detsamma dimensionerna af de förutspådda våderna sålunda reduceras till noll, förvandlas äfven den deraf väckta förskräckelsen och det häftiga ropet om ett instundande upplösningstillstånd, en folkdespotism, till en bra nog stor löjlighet. Ungefär sammaledes är det med de båda andra förslagen, i hvilket hänseende vi blott behöfva nämna, att Storthinget föreslagit i frågan om nya större väganläggningar, som af regeringen beslujas inom ett distrikt, att det skulle åt amtets (länets) förmanskap, (som består af ordföranderna eller förmännen i alla socknekommunerna) överemnas, alt afgöra om och med huru mycket kommunerne inom länet skola bidraga till ändamålet, i stället att Regeringen föreslagit en ovilsorlig fördelning på hemmansegarne, då afgiften 2) öfverstiger 40 skilling per riksdaler matrikulskyld.. Detta var visserligen en sak, hvari Reseringen kunde hafva mera skäl att på statens vägnar kålla i sig, men å andra sidan är det ock n skattläggningsiråga, och huru kan man väl då å häftigt klandra storthinget derföre, att det i h in ordning varit månt alt bevara sjelfbeskaltF uingsrätten? Är detta något intrång på konun-d amakten? Den tredje frågan afhandlar embetsN nönnens reseoch dagtraktamente. Vi ega ej! (en sakkännedom som fordras för att bedöma, uruvida storthinget bär bandlat med för mycen njugghet, då det gjort någon inskränkning i eräknivgen af båtlega m. m., för vissa tillfällen; 4: et är Möjligt, men i alla fall kan detta, om det di äcker ett naturligt missnöje bos en dei embets-vi nän, omöjligen hänföras till något intrång på kovi ungamaktens prerogativ. vi I fall Postoch Inrikestidningen behagar uppd ga dessa våra anmärkningar i sin öfversigt, så Pr. -— w LR ER AR — NR MIR M Sw As ——DAD M ne a vi ingenting deremot. at em Re te — Uti Miaserva läses följande: 10 Innan underrättoe!gen var kommen till Norse ams