Aftonbladet – 25 oktober 1845, sida 3

;REVY AF TIDNINGARNA. — Vår kära Postoch TInarikestidning har un der de tre sista dagarna visat en synnerlig ifver att gemensamt med den Norske Constitutionell motarbeta den förmodade norrskhetsilver, hos sin läsare, medelst öfversättning ur den Norska tid ningen af tre långa artiklar, som skola gifva stör åt det förut från den sidan framställda påståen det om den tjocka okunnighet, råhetn, Mm. m som befarades skola taga öfverhand vid det Nor ska Storthinget. Den Constitutionelle har nemligen såsom bevis i sak för dessa påståenden af!handlat tre serskild frågor, uti hvilka Regeringen vägrat antaga lag förslag, hvilka Storthinget föreslagit, nemligen on länsmäns utnämnande, om väganläggningar oc om embetsmäss ersättning för skjuts, och Post och Inrikestidningen har ej försummat, att ylterligare med en pensel, så bred, som vore det er tjärborste, efter sin förmåga göra de angifna skuggorna ännu mörkare. Ehuru de tre ifrågavaronde ämnena synas vara nog främmande för Svenska läsare, för att gilvs anledning till någon polemik inom pressen härstädes, så äro dock de införda artiklarna egoade att ådraga sig uppmärksamhet, derföre att de med afseende å lagstiftande maktens förhållande till regeringen blifvit betraktade såsom allmänna politiska principfrågor, utur hvilka skall bevisas hurusom Norges demokratiska författning nödvändigt skall leda till den förutspådda upplösningen, despotismen och konungamaktens förlamande, med mycket mera, hvarutaf åter blir en klar slutföljd, ati vi Svenskar böre akta oss såsom för pesten att närma oss till en sådan representation, som den Norske. Af denna anledning kan det måhända vara skäl äfven för Aftonbladet, att taga i litet närmare skärskådande, huruvida härmed verkligen förhåller sig så, som vår gamla beskedliga officielle i sin förskräckelse förmenar. Först böre vi bärvid göra den erinran, att insenting kan vara naturligare och billigare, än att inom ett frilt politiskt samhälle serskilda åsigter statsläran få hafva sina serskilda organer. Det ir således ingalunda att misstycka, om den Contitutionelle, som är embetsmannaåsigternas orsan, uppträder till försvar för dessa åsigter. Vilare kan man ingalunda klandra, om hvarje steg, som kan hafva äfven blott skenet af att inkräka på konungamakten, från den ena sidan möes med ett lifligt motstånd. Den ifver, som nan både här och i Norge förspörjer för upp