Aftonbladet – 24 oktober 1845, sida 2

der uppsigt af sockennämnden, som borde söka föra honom till ordning och flit. — Hvilkendera författningen är nu den menskligare? (Slutet följer.) NGE OLE De i dag ankomna utländska poster medförde tidningar från Paris af d. 43, från London af d. 13 samt från Hamburg af d. 48 dennes. FRANKRIKE. Algerien, Algier, Bugeaud, Abd-el-Kader, Marocko: se der allt hvad som nu sysselsätter hela Frankrike. Hela öfningseskadern, under Parceval Deschenes, ligger redan vid ÅAlgier: i Toulon utrustas alla stora krigsångfartyg, m. fl. till trupptransport; ifrån Marseille, Cette, Tarascon, Perpignan och Carcassonne ditmarchera fem linieregementen, 2 jägaroch ett lätt infanteri-regemente, för att öfverskeppas; krigsministeren är öfverhopad af militärer, som söka att få anställningar vid hären i Afrika. Uader allt detta har marskalk Begeaud, ehuru herr Guizot på konglig befallning tillskrifvit honom att infinna sig i Paris för att rådslå med ministeren om hvad som borde göras, i det stället, på grund af en ordres från marskalk Soult, som ej kände Konungens befallning och vistades på sitt gods, afrest till Algier, för att taga befälet af Lamoriciere, som han beskyller för att vara skuld till Abd-el-Kaders framgång, emedan gränsbevakningen lemnats tll de förbundne arabstammarne och ej till franska trupper. Men icke nog med denna ohörsamhet, har Bugeaud tillika vid sin afresa från Ex-cedeuilp, i det bref till prefekten hvari han reqvirerar fyra posthästar för resan till Marseille, utgjulit sig i så svåra ordalag emot regeringen och pressen, att detta väckt en stor harm hos vederbörande och sätter allt deras tålamod på prof. Marskalken säger deri: pDe sorgligaste underrättelser från Algier hafva kommit mig tillhanda. Krigshären och folket yrka högt min återkomst. Jag hade alltför mycket att beklaga mig öfver det sätt hvarpå regeringen lemnat mig allena mot mina fiender och pressen, för att ej hafva varit besluten till att icke återvända, så vida man ej gaf mig en så vidsträckt fullmakt som jag begärt och gillat några af mina hufvudsakligaste ideer; men nu äro omständigheterna alltför allvarsamma för att jag midt under faran skulle töfva att återvändan. — — — Det är att befara, att ett ordentligt krig på nytt börjar. Tilldragelserna rättfärdiga den opposition jag gjort emot ett system, som utan allt bebof utvidgat civil-förvaltningen och för dess bekostande inskränkt medlen för armeen. Mitt hjerta blöder öfver de olyckor, som en sådan de styrandes och pressens förblindelse vållat: en press, som nu regerar oss mera än man vill tillstål — Det är naturligt att detta stolta och oförskämda språk retar, och framför allt måste synas odrägligt i ett land, der en ärorik folkseger öfver den stående härens soldade knektar eröfrat åt folket friheten, grundlagen och tryckfriheten. Man motser med spänd nyfikenhet buru regeringen ämnar bebandla denna sak, hvilken har ett så mycket besynnerligare utseende, som det är kändt att prefekten genast lät indraga alla de nummer af provinstidningen, hvari detta bref befanns infördt; men deremot den min:steriella tidningen Journal des Debats nu meddelar det, såsom det synes, för att hämnas på Bugeauds obetänksamhet och retsamma häftighet. Samma tidning lofordar deremot general Lamoricieres förhållande. Han har, säger den, med en stor anförares. säkra blick genast insett den rätta punkten der fienden skulle träffas i sjelfva hjertat, och heldre låtit de många mindre upproren få sin gång, än att dela franska härens krafter. Derigenom är hans framgång mot Abd-elKaders hufvudstyrka betryggad. General Cavaignac står invid marockanska gränsen i distriktet Tlemcen, och har indragit alla sina detachementer, satt sig i förening med Lalla Magbrnias garnison, och inkastat en ny styrka i Ghazouat, som är en vigtig punkt för provianterandet af alla gränsorterna. Han står en dagsmarche norr om Tlemcen emot Traras. I Oran är general Lamoriciere sjelf, med flera bataljoner, och han har låtit general Corte uppställa sig venster om vä