Aftonbladet – 22 oktober 1845, sida 2

mento m. m., sedan till prydnader och maner, samt slutligen till uttrycket, jemte afhandling om recitativets föredrag, m. m. I alla dessa olika ämnen har författaren belagt sina lärosatser med talrika exempel; i frågan om -uttrycket har han användt sin vackra sång Ingeborgs klagan, så-som exempel, huru föredraget af de serskilda stroferne bör modifieras efter textens vexlande nyan-ser, hvilket allt finnes sorgfälligt utveckladt. Äfven till de karakteristiska solfeggierna, som egentligen äro beräknade på föredragets utbildande, har författaren bifogat speciella anvisningar: rörande det olika karaktersuttryck, den serskilda nyansering, som eleven bör bemöda sig att inlägga uti hvar och en af dessa stycken, och härvid visat sig ej mindre såsom grundlig lärare, än som smakfull estetiker. Dessa solfeggier återkomma för öfrigt sedan transponerade för lägre röster och bilda slutet af det hela. Författarens framställningssätt och språk är, i öfverensstämmelse med andan i det hela, klart, enkelt och fritt från alla utom hufvudsaken liggande ämnen. Visserligen kunde man, helst i de båda första kurserna, finna det nog omständligt, mendertill har författaren, som mist göra afseende på folkskolornas behof, utan tvifvel haft sina goda skäl. Då konsten att på ett ändamålsenligt sätt bibringa ungdomen sångens elementer, beror ej mindre på en stadgad erfarenhet, än ock på förmågan att af denna draga behörig nytta, så finner man lätt, att mången eljest skicklig och nitisk yngre lärare, som ännu ej hunnit tillegna sig dessa egenskaper, ofta måste tveka om den rätta vägen och ej sällan förfela den. Uti berr Nordbloms verk skall han finna en ledsagare, som aldrig sviker honom, aldrig lemnar honom något tvifvel öfrigt om det rätta. Detta verk är således ej allenast af stor nytta för eleverna, utan jemvälji ganska många fall en oumbärlig bjelpreda för läraren sjelf; och följakteligen vore det högeligen alt önska, det hr Nordbloms sångskola blefve allmänt antagen vid de högre och lägre läroverken i riket. Detta lärer beklagligen imedlertid ej vara fallet, då de underrättelser, hvilka vii detta afseende förskaffat oss, upplysa, att den blott är antagen vid det ena af rikets båda universiteter (Upsala), och långt ifrån vid alla gymnasier, lärdomsoch apologistskolor. I stället användas ofta läroböcker, hvilka ingalunda motsvara sin bestämmelse som elementarverk, och med upptagandet af månget öfverflödigt behandla i synnerhet den så högst vigtiga läran om tonträffningen med en oförsvarlig vårdlösbet, och nästan helt och hållet sakna exempel öfver nämnde ämne. Detta är åtminstone förhållandet med alla dem af nämnde läroböcker, som ref. haft tillfälle att genomgå (med undantag af Stielers); och ehuru vi ej nu vilja underkasta dem en speciel granskning, anse vi dock för en pligt alt icke lemna detta förhållande oanmärkt, samt taga oss vid detta tillfälle tillika frihet att fästa vederbörande auktoriteters uppmärksamhet på denna gren af undervisningen vid de offentliga läroverken. — Hvad framlidne direktör Stielers år 1820 utgifne lärobok, hvilken vi omnämt, vidkommer, så Lar den otvifvelaktigt förtjenster i flera hänseenden, men följer den då ännu gängse ofullkomliga tonträffningsmethoden, hvilken, sedan de af br Nordblom införda väsentliga törbältringar i denna väg, numera torde böra öfvergilvas; dessutom iznehåller denna bok alltför få exempel. Såsom det lämpligaste slutord af vår uppsats, anföra vi kongl. musikaliska akademiens vackra vitsord om br Nordbloms lärobok, nemligen patt något dylikt arbete af denna art, beräknadt för folkundervisningen, på vårt eget språk författadt, här ännu icke utkommit, så rikt på upplysande och vackra exempel, och i allmänhet så fullständigt; att det innefattar en enkel och progressiv utveckling af sångläran, utan inblandning af ämnen, liggande utom dess gräns, samt att det eger ett klart och grundligt framställningssätt, viltnande om författarens rediga insigt och erfarenhet: allt egenskaper, hvilka ostridigt göra detta förtjenstfulla arbete till den mest användbara och nyttiga lärobok i sångkonsten, visserligen af behofvet påkallad, till begagnande så väl af skolor som de högre undervisningsverken.n —U—