Aftonbladet – 22 oktober 1845, sida 1

— OO, min far! — Fortfar, sade hertigen af Fozcolo med en ton, som förrådde den rörelse han erfor vid hågkomsten af sin ädla herre. Brefvet slutade med dessa få ord: Jag pålägger dig svåra uppoffringar, min son, men mig sjelf den svåraste, då jag skiljer dig ifrån mig. Att jag haft mod att beröfva mig din närvaro, skall visa dig vidden af de Pligter, som åligga oss emot vårt land. Så snart du inträder i myndiga år, skall jag låta kalla dig till mig. — Skulle jag då ej mera vara till, finner du här bevisen om din börd och din rättighet till thronen. Beklaga då mig, som nedstigit i grafven utan att få återse dig, och emottag min faderliga välsignelse. Andreas Doria, Hertig af Pucaremio, Grand af Spanien, och af Hans Katolska Majestät tillsatt vice Konung öfver Sicilien.n — Nå väl! sade hertigen, då han märkte den unga prinsen intagas af det bländande perspektivet, att en dag uppstiga på tbronen. — Ack! utropade Giovano, mitt hufvud svindlar, hvilken förändring i mitt öde! — Var den värdig. Med lidelsefull hänförelse återtog Giovano: Konung!... Jag konung; jag tycker mig lifvad af en ny själ, en hetare blod svallar i mina ådror, aldrig klappade mitt bjerta med sådan våldsamhet, det är likasom jag kände gudomliga ingilvelser och likasom min panna vidgade sig för att bära diademet. Den unge mannens anlete strålade af en ny glans; det tycktes likasom den hos honom inne.