Aftonbladet – 21 oktober 1845, sida 2

2)Yy då Man saval I loltja alt act otvanstaende, som på grund af kännedomen om Konungens karakter och de herrar Statsråders, hvilka äro oss personligt bekante, ej kan betvifla, att Regeringen här handlat, icke för att skaffa sig en tillfällig riksdags popularitet, utan i den allvarliga afsigten att lägga sin medverkan och sin moraliska kraft i vågskålen till förmån för reformen, men att den måhända i denna stund icke fullkomligt bestämt sin öfvertygelse om sjelfva sättet, det vill säga om den huflvudsakliga riktningen af det förslag, som den antingen kan upptaga såsom sin egen proposition, så komme vi i och med detsamma till det andra hufvudmomentet i saken, att den som vill ändamålet äfven måste vilja medlen; det vill med andra ord säga, att Regeringen omöjligen kan, om det icke skall stadna blott vid den goda viljan, låta bereda ett sådant förslag, som förkastades af allmänna tänkesättet. Den namnkunnige Talleyrand, som var en erfaren man i politiska saker, sade en gång om detta allmänna tänkesätt, att det har mera snille än Voltaire, mera makt än Napoleon, och nera förstånd, än alla ministrar, som varit, äro och skola komma. Sanningen af detta yttrande, ehuru den icke hindrar, att opinionen tillfälligt vis kan fara vilse eller undertryckas, är dock vå det hela obestridlig, och man återkommer lå, vid valet emellan de serskilda förslagen och leras grunder, utan tvifvel till: den här ofvan örst framställda frågan, om detär för folkets eller de privilegierade klassernas skull, som reor esentalionsreformen påyrkas af allmänna tän cesättet ? För att nu kunna slutligen besvara denna fråga, åtom oss serskildt genomgå de hufvudsakliga ibland de olika föreslagna systemerna. Härvid kan man i första rummet betrakta de modifikationer, som grunda sig helt och hållet på ståndsprincipen och utgå från den konservativa sidan. Huru det står till med utsigten för alla dessa, bevisar sig ej blott deraf, att de icke kunde vinna en enda röst för sig inom Borgareoch Bondestånden, ty detta skulle man ännu kunna tillskrifva partiandan, riksdagstaktiken, m. ms, utan äfven och långt mera deraf, att ej ens två af det konservativa partiets ledare sjelfve inom sig kunde blifva enige om något sådant förslag, samt slutligen, att Konstitutionsutskottets majoritets förslag, som var bygdt på denna grund, blef så komplett nedergjordt under riksdagen, just inom de två första stånden, der det kunnat påräkna sitt enda understöd, att någonting likartadt aldrig mera kan uppstå. Dessutom är det mer än väl kändt, att de konservatives egen mening dermed visserligen ej var att få det antaget, utan endast att hindra, att icke något annat förslag skulle blifva hvilande. Det är således icke troligt att Regeringen kan välja en kommitte i den anda, som understödjer detta förslag, äfven om man icke hade mera positiva anledningar att veta det så icke kommer att ske. Härnäst kommer det så kallade medelvägsförslaget eller, såsom det äfven kallades, det Åkermanska, emedan det ansågs vara författadt af Hr landshöfdingen Åkerman. Men detta förslag hade icke bättre lycka än de ultrakonservatives. (Läsaren behagade observera, att vi här hålla oss vid vissa bestämda redaktionsförslag, såsom lättare angifvande de serskilda fraktionernas olika politiska ståndpunkt.) Det vann icke ringaste sympathi i Borgareoch Bondestånden, och erhöll hos sjelfva adeln, till hvars blidkande det egentligen var uppgjordt, icke flera röster än 4840 års KonstitutionsUtskotts förslag. Ja! än värre, om vi ej bedraga oss, så har författaren sjelf yttrat, att han nog insåg att det ej dugde eller kunde uppfylla nationens fordringar (hvilket yttrande hedrar hans omdöme); men att man åtminstone borde försöka något compositum fixtum, för att se i hvad mån det kunde taga skruf. Likaså gick det med det Rosenstjernska förslaget, om j val inom Adeln till riksdagarne. Alla de, som tillhörde dessa välmenande jemkningsoch medlingsfraktioner, hafva icke besinnat, att de, som i de båda första Stånden hufvudsakligen agera emot representationsreformen, äro på Riddarhuset den svärm af ledamöter, som icke vilja tills vidare cedera sjelfskrifvenheten för någon annan modifikation, emedan Riddarhuset under riksdagarne för dem är att betrakta såsom ett slags ordenssällskap, der de få dagligen under ett års tid mer eller mindre förtroligt frottera sig emot högre dignitärer, till hvilka de emellan riksdagarne stå i ett främmande eller underordnadt förhållande, och aila dessa skola mycket förr gilva vika för ett rationelt förslag, när det hinner få behörigt understöd af allmänna rösten, än för en så beskaffad reform, sora skulle utesluta deras personer, utan att tillfredsställa det allmänna. Hos Presterna utgöres likaledes den agerande motsiåndskraften egentligen af Biskoparnes kärlek till den sjelfskrifna representationsrätten och den makt och glans, hvari de under riksdagarne kunna synas, och hvari de understödjas af ett antal biskopskandidater; hvartill man ännu måste lägga den naturliga benägenheten hos ett stånd, som genom likhet i drägt samt många andra yttre samband skiljer sig från det öfriga folket och utgör en mera prononcerad korporation än någon annan, att äfven strida för sitt korporationsintresse, hvilket genast skulle förlora ansenligt af sin nuvarande -sambhällighetskarakter vid riksdagarna, äfven genom ett sådant förslag som det Åkermanska. Det vigtigas es inkastet AnrmnmMATE MFoder. me