Aftonbladet – 20 oktober 1845, sida 2

—T-------!.77 esmmmm Giovano satt ännu och skref; han betraktade hertigen af Arcos under det han sade: — Godt, låtom oss nu göra ett utkast till regentens porträtt. Svart som natten — blek som döden — ögonen brinnande af dolda passioner — ett sorgligt småleende — en hycklad sorg — en skrymtaktig blick, lik satan, som ännu ej kommit åt kronan. — Ack! monseigneur, sade Foscolo såsom svar på regentens smärtfulla utrop; hvem känner ej de rörande omsorger ni egnade prinsen vid slutet af hans lif. Då Andreas ville göra en utfart till Messinas sund, hade ni den utsökta artigheten att skicka honom er egen slup, som var vida vackrare och grannare än den kungliga; ja, ni lät anställa allmänna förböner för att vädret vid denna lustfärd skulle blifva gynnande. Ni blef bönhörd: ty himlen var klar och icke en enda flägt krusade vattenytan... Och likväl kantrade slupen... förmodligen emot någon klippa i sjelfva vattenbrynet. — Oförklarliga öde! suckade hertigen af Arcos. — Ja visserligen oförklarligt, återtog Foscolo. Likväl omkom konungen icke under detta skeppsbrott, men förekräckelsen jemte det kalla vattnet vid en så framskriden ålder ådrogo honom en svår sjukdom, som qvarhöll honom i en fiskarehydda. Då skickade ni honom, som vanligt öm och ifrig, er egen läkare, i stället för hans, som på ett besynnerligt sätt försvunnit. Denna skicklige doktor skötte honom på det sorgfälligaste . . . ända till dess han uppgaf sin sista suck. Hertigens panna betäcktes af ett dystert moln, han kastade på Foscolo en sned och genomträngande blick.