Aftonbladet – 17 oktober 1845, sida 3

I vals och någon at liCckOrnas Natvato. Um Jag törJut var, ej litet bedröfvad öfver mitt felslagna hopp om Ekvalls återställande, blef jag nu ej mindre förbryliad öfver en sådan uppgift och öfver de kombinationer, som otvunget i anledning deraf för mig framställde sig, så att jag blott lösligt rörde i den sopPa som ännu fanns qvar, och frågade hvem som koIkat denna hafresoppa, men erkänner, att jag i förI virringen och bedröfvelsen glömt hvad svar jag erbållit samt hvad jag i öfrigt härom frågade. Henriette var nu frisk och uppe och klädd, samt drack, så vidt jag kan förmoda, ingen hafreroppa. Hon ville den dagen hafva redbarare föda. Fru Ekyvalls uppgift härom lemnar jag i sitt värde, men förklarar för bestämdt osannt, att jag söndagen förordnat oxbuljong eller sodavatten. Om det förra Ivar aldrig fråga och det sednare begagnades lördagen, och fanns ingendera omnämnd i min regime söndagsmorgonen. Då jag förklarat, på fråga af kontrollör Ekvall, att han ej kunde räddas, och han likaledes fått frågan: huru länge det kunde räcka, om han kunde hoppas att få slippa sina olidliga plågor inom dygnet besvarad med ja, vinkade han fru Ekvall till sig, som jag då såg första gången angripen af ett häftigare, förklarligt känsloutbrott; hon föll snyftande och vridande sig ned vid sängen; kontrolör Ekvall yttJrade då något, som föreföll mig som: nå, nå, inga. scener; inga extaser! — ag vill tala vid Norlin. Han begärde då att få begå Merrans Heliga Nattvard. När pastor Norlin återkom för detta ändamål, I reste kontrollör Ekvall sig till hälften i sin säng, yltrande: innan denna heliga akten börjar, vill jag för doktor Sköldberg och pastor Norlin förklara min I yttersta vilja vara, att min hustru skall sitta i orubIbadt bon. Och sedan han åter lagt sig ned, fortfor Than: denna olycka kom för hastigt på, jag hade annars skolat skrifva ett utförligare testamente. Sednare på afton yttrade kontrollör Ekvall till fru Ekvall: ;vi skiljas ju som vänner, och intet agg är ju oss emellan; om jag någon gång gjort dig tedsen, har det kanske varit i största välmening. Fru Ekvall, som svarade ja, syntes mycket upprörd. Något derefter ytirade herr Ekvall till sin fru: du får ej begrafva mig, förrän tecken till förruttnelse märkes; ej heller skola stora anstalter och mycket bråk göras. Fru Ekvall svarade: nej, min Gubbe lille,l och ingen främmande skall få röra dig, din Gumma och dina barn ska ensamt handtera dig, derpå kan du vara säker. I Tisdagen den 10, efter förrättad obduktion å kontrollör Ekvalls döda kropp, yttrade fru Ekvall till mig: Ekvall önskade att jag skulle hafva honom hemma i 44 dagar, detta är ju omöjligt, ty han luktar ju redan så förfärligt; likaså ålade han oss att ingen främmande skulle få röra eller tvätta upp honom, detta är för oss alldeles omöjligt, dermed stå vi ej ut Vid det förhör jag Tisdagen den 40 Juni anställde, straxt före obduktionen å kontrollör Ekvalls döIda kropp, hördes flere af mig enskildt i det rum der liket låg, bland dessa också fru Ekvall. Efter att änyo forskat om hvad som, kunnat lända till upplysning i denna sak, började till sist fru Ekvall berätta om det olyckliga missförhållande, som inom familjen förevarit. Hon beklagade sig högeligen öfver sin aflidne mans lynne och vanor, uppgaf att han varit begifven på starka drycker och, öfverlastad, af ett serdeles despotiskt, gräligt och ofördragsamt lynne; att han hatat och förolämpat barnen, synnerligast aldrig kunnat tåla dottren Sofi; samt ofta dä de äldre sönerna kommit för hans ögon inne i huset, motat dem ut till arbete, hurudant vädret än varit, om kölden varit aldrig så svår; att frun fått gå emellan och söka jemna och jemka detta olyckliga missförhållande, och då ofta ådragit sig mannens bitterhet. Lördagen den 34 Moj, om jag rätt fattade, hade kontrollör Ekvall varit i sitt svåra Iynne och öfverlastad; samma dag skulle brandsyn å Attarp försiggå. För att ej blottställa honom för de främmande, hade fru Ekvall instängt kontrollören i ett rum, och sjelf satt sig på en stol mot dörren, för att hindra honom utgå. Han hade då varit mer vildsint än vanligt. Fru Ekvall uppgaf, ati hon med kontrollörens begifvande hade nycklarne till spirituosa, och att en ordentlig öfverenskommelse varit mellan m3akarna, att fru Ekvall skulle sålunda kunna reglera förtärandet, och hålla det inom behöriga gränser. Vid omvittnade tillfället den 314 Mej eller någon annan gång hade kontrollör Ekvall yttrat: Ni få väl se, ert pack! hvad det blir af er, när jag en! gång är borta ! . on Fru Ekvall uppgaf sig hafva genomgätt sorger och lidanden af otrolig natur, och hade hoppats att denna flyttning till Attarp skule blifva en vändning till ett bättre förhållande inom familjen, hvilket ock makarna inbördes lofvat hvarandra; men att kontrollör Ekvall ej länge hållit sin föresats eiler sitt löfte. söndagen den 4 Juni hade familjen gått tillskrift, och hon hade under Nattvardens begående så innerligt bedt till Gud att göra slut på deras inbördes olycka, och att antingen pälägga Ekvall en svår sjukdom, som kunde kurera honom, eller så svår, att han fick gå bort från denna verlden, Fru Ekvall gjorde sig nu förebråelser öfver att hafva önskat såjunrda, och bäfvade tillbaka vid att hafva blifvit så hastigt och oförberedt bönhörd. Jag frågade dervid: kanske har det varit meningen att kurera honom för sin olyckliga vana, för sin begifvenhet på starka drycker, men dosen blef för stor? Fru Ekvall tycktes i början ej förstå denna fråga, hvarföre jag ytterligare upprepade den. Fru Ekva!l svarade då: Huru! skulle jag hafva förgifvit honom? Jag upprepade endast ånyo frågan, och däl. svarade fru Ekvall: Nej herr doktor! men det tynger på mitt samvete att hafva haft denna önskan, l.: Jå det nu gått så illa Jag bad henne genast söka tröst och råd hos pastor Norlin, och för honom intet j. dölja af sina innersta och hemligaste tankar och handlingar. Wiihbelm Ekvall, som under hela fadrens sjukdom visat sig ytterst likgiltig, tillbragte första deten af Söndagseftermiddagen i förstugan, med låsning till förströelse, under det fadren straxt invid oupphörligt ted, qvidde och högt jemrade sig. Då Wilhelm till) sammans med öfriga familjen begick lIierrans Nattvard, syntes han rörd och gret. Men derefter och. då, såsom det syntes, genom tyst öfverenskommelse, I alla barnen skulla vara inne i sjukrummet och vidi. CL tet kela maart p. As Ar kk 2 delöst Nå