Aftonbladet – 17 oktober 1845, sida 3

Man har klandrat, dels att ångfartyget ej i tid fallit undan för galeasen och derigenom undvikit påIseglingen, dels ock att galeasen, efter ombordläggningen, blifvit lemnad åt sitt öde, utan att erhålla hjelp från ångfartyget. I förra fallet torde jag få erinra, att galeasen, hvars kurs var, som det tycktes och sedermera jemväl befanns, parallel med ångfartygets, helt oförmodadt afvek från denna sin kurs och nedföll på ängfartyget så tvert, att tiden ej medgaf annan manöver för ångfartyget, än den, som skedde, nemligen att falla undan och stoppa machinen. Att i samma ögonblick genast få ängfartygets machin att backa, var omöjligt, när man ihågkommer den starka fart ångfartyget gjorde med full machin och tillsatta segel. Orsaken till galeasen Nicolai så hastigt förändrade kurs, är oförklarlig, och jag har med skäl således kunnat säga, att olyckan timat ensamt genom galeasens oriktiga manöver, enär ängfertyget, enligt föreskriften i författningarne, föll undan för det seglande fartyget och således ej förorsakade påseglingen. Rörande den andra anmärkningen, åberopar jag mina passagerares vitsord derom, att från galeasen icke aihördes någon begäran om hjelp, hvarjemte jag får anmärka, att, ehuru ångfartyget stadnade nära !, timma, i afbidan på en dylik begäran, galeasen genast, utan uppehåll, fortsatte sin kurs emot Blekingska kusten, hvarföre, med mera skäl, förebråelse kan göras kaptenen på galeasen, som, efter att hafva påsegiat ångfartyget, lemnade det åt sitt öde, utan att efterhöra om bjelp behöfdes. Till vidare upplysning om förhållandet bifogar jag en skriftelig berättelse om händelsen, meddelad af tillstädesvarande f. d. riksdagsfullmäktigen herr handlanden G. Moberg från Westervik, hvilken berättelse, jag anhåller måtte få qvarstadna i redaktionens förvar till vidare genomseende för den celler de, som sådant önska. I den händelse Calmarcposten gjort sig närmare underrättad om tilldragelsen och ej skyndat att äter gifva densamma ensidigt, förmodeligen efter den i Calmar landsatte meatrosens från Nicolaus uppgift, hade obehaget för Calmareposten att få återkalla sin första uppgift och för mig, att besvära allmänheten med denna förklaring, blifvit besparadt. Stockholm den 43 Oktober 41845. O. P. J. Fitinghoff. Eburu herr kapten Fitinghoff icke uttryckligen begärt, alt den bifogade berättelsen af en passagerare skulle jemväl tryckas, torde den likväl för sakens vidare upplysning vara af intresse: På begäran får jag härmed tillkännagifva, hvad jag som passagerare från Ystad till Calmar på ängfartyget Svithiod har mig bekant, om den sammansegling som nämnde ångfartyg hade obeheget göra med ett annat seglande fartyg, klockan omkring 40 på afton, Fredagen den 26 nästlidne September. Sedan jag i sällskep med flere passagerare ätit vår aftonmåltid, voro vi en stund på däck; had2 vackert väder med god vind, och begåfvo vi oss sedermera i salongen för att gå till kojs. De andra rarne hade redan lagt sig, och jag var afklädd, färdig att lägga mig, dä jag kände fartyget göra en ovanlig röreise och hörde en stöt; gifvande uppmärksamhet deråt, fann jag machineriet vara stadnadt, och befarade jag, när fartyget tycktes kränga åt andra sidan, vi stodo på grund, churu det var för mig oförklarligt. Jeg drog i hast stöflor och byxor på mig, samt en öfverrock och skyndade mig på däck, hvartill väl åtgick tre minuter ifrån det stöten märktes. Kapten Fitinghoff, som var vid kajutkappen, tillfrågade jag om vi stodo på grund, men svarades mig nej; men vi stötte på någon, som lade sig framföre oss, och visades mig ett seglande fartyg, som sades vara den vi påseglade, som var ungefär 8 å 40 famnar från oss. Kapten gick för ut, och under tiden var machin stoppad och seglen voro genom upplofvandet öfver på orätt sida. Under kaptens frånvaro samtalade jag med rorman, som sade sig försökt på allt vis att undvika påseglingen, och slutligen lofvat upp för att undgå sammanstötningen; och hörde jag, men jag kan icke uppgifva om det var af rorman elier kapten, det raachin var stoppad före sammanstötningen. När kapten äterkom akter ut, frågade rorman om icke machin skulle sättas i gång. Kapten svarade: Vi skola vänta något, i händelse han vill sätta båt och hemta den man, som är kommen ombord; tilläggande: Tartyget tillhör uti Cimbritshamn oci skulle gå till Mönsterås. Då ver det rorman och alla akter ut obekant, att någon främmande man kommit ontbord. Sedan ångfartyget legat och väntat cirka tio minuter, utan att något afhördes eller kunde märkas från det fartyg mig visades vara det sammanstötande, salles machin i gång och Svithiod fortsatte sin resa. Vädret fortfor vara vackert med någon :sjö. Hvarken från fartyget, som sammanstötte, elier den ombord komna sjöman, hörde jag nödrop eller begäran om hjelp; tyertom förundrade det mig att en påsegling kunde ske och vara åter från hvarandra på några minuter, och med så litet buller, att de af passagerarne som sofvo när sammanstötningen skedde icke vaknade, utan om morsonen voro okunnige om alt hvad som passerat. Sedan jag varit på däck omkring en fjerdedels timma, och ängfartyget återtagit sin kurs, gick jag till hyila, fullt öfvertygad att denna sammanstötning varit af ringa betydenhet för båda fartygen. Calmar den 1 Oktober 48435. G. Moberg. ODESSA EE os ätngnsA——r ATTARPSKA FÖRGIFTNINGSMÅLET.