Aftonbladet – 11 oktober 1845, sida 2

stolpe aldrig kan annat, än med yttersta motvilia betrakta en sädan handling, som Tit. Adlersparres politiska förtroende-fullmakt till Herr Hjerta, hvaraf följden måste blifva hos en redlig man, som icke är capabel af den låga konsten, som kallas falskhet, att bans handlingssätt visar sig i harmoni med hans tänkesätt. Och man vill slutligen yttra, att det synes något illiberalt, att icke låta den vara i fred, som icke tagit ett steg utöfver sina rättigheter, och derjemte något närgånget, att i allmänt tryck fälla ofördelaktiga omdömen, för det en fri menniska handlat, vid en middagsmåltid, efter egen fri vilja, eget tycke och smak, uti en fråga, der den fria viljan äger laglig rätt att bestämma beslutet. Läsaren lär icke misstaga sig om, hvad som utgör det egentligen intressanta af ofvanstående, nemligen den tolkning, som der göres af friheten, att rätta sitt enskildta uppförande helt och hillet efter sina egna tycken och åsigter, utan hinder af alla de band för den gemensamma sammanlefnaden, som man vanligen kallar convenance. Det är den politiska fanatismen och intoleransen, uppställd i formlig doktrin, och det skulle blifva ett rätt vackert lif utaf, om samhällsumgänget rättades derefter... Enligt denna lära skulle äfven de båda herrarne, som utforo emot riksdagsmannen Lars Rasmusson, vara fullkomligt ursäktade, emedan de handlat efter sina tycken, och riksdagsmannen af Bondeståndet hade enligt densamma varit oförhindrad att svara lika hyggligt, 0. s. v. Hvad åter beträffar den slutledning, som är hemtad från uppgiften att regementschefen hade varit den, som arrangerat och bjudit till den ifrågavarande middagen, så öfverflyttas derigerom endast den begångna förolämpningen på Regementschefen, då Generalen ville föreskrifva honom, hvilka han såsom värd skulle få se vid sitt bord. Med ett ord, man ser lätt, hvilket hyggligt samfund till slutet härigenom skulle uppstå. An 0