Aftonbladet – 9 oktober 1845, sida 2

sång på knä för henne och slog sig för det trognan bröstet. Deremot yttrade han sin fruktan, att hon, den sköna Seraphina, snarare skulle förgäta honom, den af hafvets stormar förföljde, och, under det han var lemnad till pris åt de största faror, försöka trösta sig öfver den förstes förlust vid den andres bröst, helst om den gamle fadren sökte göra sitt inflytande gällande. Men ack! huru litet kände han icke Seraphinas hjerta. Om år förflöte under den älskade: frånvaro, så skulle hon blifva honom trogen; ja älven om det förfärligaste timade: om vågorna upp slukade honom (vid blotta tankan härpå måst bon torka heta tårar ur sina ögon) skulle hor aldrig, aldrig tillhöra en annan. Hon upplyft de hvita armarna mot himlen och anropade äf venledes månen alt vara vittne till hennes trohet I gryningen lättade karavellerna sina ankarei och simmade utför Tajofloden ut i öppna hafvet styrande kosan åt de Kanariska öarna. Men knapp bade de kommit i dessa farvatten, förrän en för skräcklig storm uppstod. Don Fernando förlo rade snart den medföljande karavellen ur sigte I flera dyga var han en lekboll för elementern: Slutligen lade sig stormen plötsligt en afton molnen skingrade sig, och den nedgående solen som ännu sände glödande strålar öfver hafsytan belyste en icke serdeles aflägsen, efter utseende bergig ö. Matroserne gnuggade sig i ögonen oe tittade med misstrogna miner efter det så oförmo dadt uppdykna landet. Men, saken kunde ick betviflas: en herrlig kust, öfversådd med byai städer och parker, utsträckte sig för de häpnan de blickarna. Stranden sköljdes af oceanens sak ta krusade vågor. På ungefär en timmas vägs afstånd från ku sten höjde sig, på stranden af en flod, en sto stad, hvars torn och tinnar förlorade sig 1 de fjerran blå. Fernando lät kasta ankar vid floder mynning, som bildade en rymlig redd. Snart såg man en stor, med rika, fastän gam malmodiga, prydnader af förgyldt trå utstyr båt, på hvilken en flagga med det heliga korsc